Den slutsatsen drar forskare vid bland annat Uppsala universitet och Naturhistoriska Riksmuseet i en ny studie.
– Den dominerande teorin sedan decennier är att dessa ikoniska djur började utveckla sin unika hoppförmåga som svar på klimatförändringar för 10 till 15 miljoner år sedan. Våra analyser visar att den måste ha funnits där långt tidigare, säger docent Benjamin Kear, museiintendent på Evolutionsmuseet vid Uppsala universitet.
Forskarna har undersökt ett mer än 20 miljoner år gammalt komplett skelett av en forntida "kusin" till nutida känguruer, Nambaroo gillispiae, och nya fossil av flera benfragment från en närbesläktad art.
– Våra analyser visar att forntida känguruer tog sig fram på flera olika sätt, däribland hoppande, galopperande och klättrande, säger Benjamin Kear.
Till skillnad från de flesta nutida känguruarter levde Nambaroo gillespiae i skogar, inte på öppna gräsmarker.
– Det talar emot teorin att hoppförmågan började utvecklas hos förfäderna till nutida känguruer som en anpassning till livet på öppna gräsmarker när Australiens skogar försvann. Troligare är att de tack vare sin tidigare utvecklade hoppförmåga hade lättare att anpassa sig till nya miljöer när klimatet förändrades, säger Benjamin Kear.
Benjamin Kear är född och uppvuxen i Australien och kängurur är ett av hans favoritdjur. För den som till äventyrs undrar hur snabbt en känguru kan hoppa fram har han svaret:
– Jag har personligen klockat en känguru som över en sträcka på tre kilometer förflyttade sig i cirka 50 kilometer i timmen.
Fotnot: Hela studien är publicerad i tidskriften Royal Society Open Science och kan läsas här.