Kandidaterna gör skillnad
Allt var inte lika illa. Två tunga politiker, Cecilia Malmström (FP) och Jonas Sjöstedt (V) genomförde en debatturné och vann personlig respekt. Maud Olofsson (C) ställde inte upp i valet men satsade åtskillig kraft på att föra ut sitt partis nya och mer EU-positiva linje. Men i stort sett kunde väljarna klara sig igenom vecka efter vecka fram till valdagen utan att upptäcka någon valrörelse.
I år är det bättre, men alltjämt bara på marginalen. Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan meddelade för några dagar sedan att EU-valet inte kunde jämföras med ett vanligt val. Hade det varit ett vanligt - och därmed och viktigt - val så hade partiet naturligtvis satsat betydligt mer.
Man kan förstås läsa Baylans kommentar som ett sätt att redan i förväg släta över ett förväntat dåligt valresultat för det egna partiet - det blir lättare att slippa en eftervalsdebatt där också partiledarfrågan kan komma upp om förväntningarna redan i förväg spelats ned. Men Baylans synsätt har sina motsvarigheter också hos andra partier.
Ett genomgående drag är att man inte tycks våga lita på att EU-politiken i sig kan locka några väljare - trots att majoriteten av de frågor som nu för tiden behandlas i riksdagen eller kommunerna också har kopplingar till beslut på Europanivå (se serien inför EU-valet på UNT:s ledarsida). I stället väljer man
andra metoder.
Socialdemokraterna fruktar fortfarande att huvuddelen av partiets väljare egentligen ogillar EU och har lyft bort toppnamnet Inger Segelström till förmån för EU-motståndaren Marita Ulvskog. Samtidigt försöker man mobilisera väljarna genom att driva valkampanjen på det klassiska temat "full sysselsättning", trots att EU-parlamentet knappast har någon roll alls för sysselsättningen i Sverige.
Moderaterna vill ge väljarna intrycket att de är bäst skickade att "företräda Sverige" i EU - trots att EU-parlamentets ledamöter inte sitter efter land utan efter partigrupp. Det säger sig självt att det är mer som förenar en svensk moderat med en tysk kristdemokrat än med en svensk socialdemokrat eller miljöpartist.
Folkpartiet och centern försöker båda skapa kontrastverkan gentemot de EU-negativa partierna genom ett allmänt Europavänligt kampanjbudskap. Men också detta blir konstigt - att man mer än andra talar klarspråk om vikten av ett europeiskt samarbete betyder ju inte att allt som görs på den europeiska nivån blir bra. I valrörelser bör man tala om politiska sakfrågor.
Den som är intresserad av sådant får i stället studera enskilda kandidaters profil. Och då kan man upptäcka åtskilligt intressant. Olle Schmidt (FP) och Christofer Fjellner (M) har
högre profil än några andra i integritetsfrågor. Att stödja någon av dem - eller Göran Färm (S) - är oändligt mycket mer effektivt än att stödja Piratpartiet som avstår från åsikter i alla frågor utom en.
Isabella Lövin (MP) har arbetat övertygande för havens framtid - en uppenbar europeisk angelägenhet och Lena Ek (C) har gjort viktiga miljöpolitiska insatser under den mandatperiod som nu tagit slut. Gunnar Hökmark (M) har en annan känsla för gemensamma europeiska värden än den som syns i hans partis nationalistiskt anstrukna valkampanj. Ardalan Shekarabi (S) har tidigare lagt krokben för sig själv i den politiska karriären men står också för gemensam europeisk kamp mot rasism. Och Marit Paulsen (FP) är oslagbar i jordbruks- och livsmedelsfrågor som hör till EU:s tyngsta.
Tänk om partierna vågade göra full rättvisa åt sina egna kandidater!
Så jobbar vi med nyheter