Kan tvåstatslösningen räddas?

Under många år har USA:s diplomati i Mellanöstern mest inriktats på att hålla konflikten inom gränser som är "hanterbara" för om världen, om än inte för de drabbade människorna. Men nu tyder flera tecken på att Barack Obamas administration efter Gazakriget kommit till slutsatsen att det är en tvingande nödvändighet både för USA och världen i övrigt att försöka avsluta konflikten. Många analytiker hävdar att det som USA och den övriga omvärlden nu måste försöka göra är att rädda själva idén om en tvåstatslösning. Går inte det kan situationen bli ännu farligare än vad den redan är.

Men måste lösningen vara två stater? Är inte en gemensam stat för båda folken, med samma medborgerliga rättigheter för alla att föredra? Stödet för denna tanke bland palestinska, och kanske också en del israeliska, intellektuella som tidigare varit anhängare av tvåstatslösningen förefaller ha vuxit som ett resultat av kriget i Gaza.
Tvåstatslösningen kan framstå som ett mantra som ständigt upprepas utan att något händer. Men vad exakt innebär en enstatslösning? Faktum är att det före Israels bildande, i ett läge när befolkningsmajoriteten i det dåvarande Palestinamandatet var arabisk, fanns en riktning inom den sionistiska rörelsen som föredrog just en gemensam stat. Det judiska hemlandet skulle kunna delas med den palestinska arabiska befolkningen. Historien tog en annan väg, men det är viktigt att inse att sionismen i sig inte förutsätter den ena eller andra gränsdragningen eller att staten är exklusivt judisk. Israel har ju också inom sina gränser före 1967 en stor arabisk/palestinsk minoritet. Däremot är det naturligtvis så att de sionistiska huvudriktningarna alla utgår från att staten ska ha judisk majoritet - precis som andra nationella rörelser brukar utgå från samma typ av resonemang.
På den israeliska högerkanten finns politiker som vill annektera Västbanken. Gör man det så får man en sammanhållen stat. Men den blir då inte längre judisk i den mening som Israel i dag är en i huvudsak judisk stat. Vill man behålla den judiska karaktären men ändå annektera Västbanken så får man antingen fördriva större delen av palestinierna - en politisk och moralisk omöjlighet - eller låta bli att ge dem medborgerliga rättigheter. I så fall upphör Israel att vara en demokrati.

En spegelbild till denna inställning möter man hos Hamas. Om såväl dagens Israel som Västbanken och Gaza ersätts med en palestinsk, islamisk stat så kommer denna förvisso att vara sammanhållen, men den kan inte vara en demokrati med samma medborgerliga rättigheter för judar som för muslimer. Det skulle ju, om den judiska befolkningen i Israel fanns kvar, kunna leda till att judiska partier vann val och bildade regering och till att lagstiftningen skulle få lov att utformas efter sekulära principer. En demokratisk, binationell, stat med samma rättigheter för alla är inte en islamisk stat.
Också uttrycket "gemensam" eller "sammanhållen" stat kan alltså fungera som ett mantra som egentligen inte för problemet närmare en lösning. Det är fullt tänkbart att förslag till en sekulär gemensam stat, kanske organiserad som en federation, vilket i så fall innebär att tvåstatslösningen ändå lever kvar i annan form, presenteras av någon gruppering. Men det kommer i så fall säkerligen att avvisas av andra.

Den fredsplan från Arabförbundet som alltjämt ligger kvar på bordet utgår från en tvåstatslösning. Fatah, Hamas konkurrent om inflytande bland palestinierna, vill förhandla fram en tvåstatslösning. Israels avgående premiärminister Ehud Olmert har i en uppmärksammad intervju inför sin avgång sagt att Israels framtid som judisk och demokratisk stat är beroende av att en palestinsk stat kan upprättas vid Israels sida. Trots alla svårigheter förefaller detta alltjämt vara den enda realistiska vägen att komma framåt.
Men då kan man inte fortsätta som hittills. Konflikten måste avslutas på ett sätt som ger säkerhet för båda folken. De måste under alla omständigheter dela samma framtid.