Vid horisonten går det ändå att skönja mörka moln. Det handlar främst om ifall Löfven kommer att klara sin största utmaning– att förnya det politiska budskapet. Att det måste ske har stått klart sedan länge. Men det har hittills visat sig vara svårt för att inte säga omöjligt att genomföra förändringarna. Både Mona Sahlin och Håkan Juholt försökte och misslyckades.
Löfven har visserligen lovat att lämna besked om hur politiken ska utformas. Men beskeden har i stort sett uteblivit. Delvis beror det på att man väntar in resultatet av Leif Pagrotskys skatteutredning, som ska redovisas i höst. Vad den kommer resultera i är svårt att säga. Pagrotsky, som lämnar riksdagen efter sommaren, arbetar inte förutsättningslöst. Partiets ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson har exempelvis slagit fast att jobbskatteavdraget inte ska avskaffas och att det inte finns några planer på att återinföra den gamla fastighetsskatten.
Tystnaden beror dock inte enbart på att man ännu inte slagit fast politikens ekonomiska ramar. Det handlar även om att man inom socialdemokratin inte är helt ense om vilken ideologisk fot man ska stå på. Men ska man gå vidare måste alla stampa i samma takt. Socialdemokratin har inte råd att slitas sönder av ytterligare falangstrider.
Det hela blir inte bättre av att Stefan Löfven på kort tid gjort sig känd som den tyste partiledaren. Inför Almedalen hade han uppenbarligen legat i hårdträning. Resultatet blev en klar förbättring mot tidigare framträdanden och talet gavs övervägande positiva recensioner.
Det är lite drygt två år kvar till nästa val. Utmaningarna är många för socialdemokratin. Partiet har visserligen återhämtat väljartappet under Juholts partiledarskap, men väljarna blir alltmer lättrörliga. Det räcker inte längre att ha en trovärdig partiledare eller ett politiskt budskap som går hem bland väljarna. För att bli vald måste man kombinera båda.