Kan parlamentet rädda insynen?
Det kan därför tyckas gåtfullt att EU-kommissionen och Margot Wallström plötsligt lagt fram ett förslag som snävar in insynen. Allt tycks ju ha fungerat så bra sedan EU, under det förra svenska ordförandeskapet 2001, inrättade en förordning som slog fast att EU-institutionernas handlingar ska vara offentliga. I god svensk-finsk tradition, alltså - för det var ju finländaren Anders Chydenius, även kallad den svenska liberalismens fader, som för 240 år sedan lade grunden till offentlighetsprincipen (och på den tiden hörde Finland till Sverige).
En återgång till mindre insyn är knappast efterfrågad av parlamentet - EU-parlamentarikerna gillar ju generellt sett öppenhet och röstade senast i mars i år emot att hela kategorier av dokument ska undantas från offentlighetsprincipen. Det finns inget som tyder på att den ökade öppenheten i EU ställt till några allvarliga problem för beslutsfattandet. Inte heller torde andra aktörer ha önskat denna revidering, eftersom öppenheten tycks fungera så bra.
Självaste kommissionen skrev 2004 och 2007 att reglerna fungerade "anmärkningsvärt väl".
Ändå föreslår den nu att reglerna för offentlighet inom EU ändras på 16 punkter, varav endast en (1) tycks innebära ökad rätt till insyn, enligt en genomgång som Svenska Journalistförbundet publicerat. Denna punkt innebär att man inte måste vara bosatt eller verksam i EU-land för att ha rätt till insyn i EU-handlingar - EU står öppet för hela världen. Men sedan kommer reservationerna.
Av övriga 15 föreslagna ändringar innebär elva någon form av inskränkning av tidigare större möjlighet till insyn. Exempelvis föreslår kommissionen att vissa handlingar ska undantas från offentlighetsprincipen, att myndigheterna lättare kan hemligstämpla dokument och att det ska bli svårare att begära ut stora mångder handlingar.
Flera instanser har levererat kritik. EU-ombudsmannen har sagt att förslaget inte på något sätt förbättrar tillgången till handlingar. EU-kommissionären Margot Wallström har avfärdat kritikerna som dåligt pålästa, men fått mothugg tillbaka. Även regeringen med statsråd som justitieminister Beatrice Ask (M) och EU-minister Cecilia Malmström (FP) har protesterat, liksom ministrar från Finland, Danmark, Estland och Slovenien.
Dock räcker dessa små länders röster inte ens till att blockera förslaget i ministerrådet. Sverige borde därför som ordförandeland känna press på sig att försvara vad som tidigare uppnåtts. En minskad transparens inom EU kan smitta av sig på till exempel svenska myndigheter genom prejudikat, så frågan har förstås även bäring på de enskilda nationernas utveckling av öppenheten.
En möjlighet för Sverige är att liera sig med Europaparlamentet och den vägen runda ministerrådet. Åtminstone kan parlamentet blockera förslaget så att det inte kan genomföras.
Men frågan återstår: Varför gör kommissionen på detta sätt? Ett svar kan vara att man velat förtydliga reglerna på en del områden som man tidigare sett som "luddiga" i offentlighetsreglerna, men dragit åt för hårt och gett myndigheterna alltför stort spelrum i förhållande till medborgarna. Detta borde gå att diskutera. En annan förklaring kan tyvärr vara en påverkan från röststarka länder i Europa, som inte funnit sig till rätta med den nuvarande modellen.
Varför skulle annars de länder som kritiserar kommissionens förslag utgöra en så pass liten minoritet i unionen?
Hela detta spel visar, precis som vid omröstningen om Telekompaketet, att ett parlament med makt och integritet är en viktig buffert för demokratin och öppenheten i Europasamarbetet. Och dess makt blir ju inte mindre med Lissabonfördraget.
Så jobbar vi med nyheter