Bytet av partiledare innebär även ett hopp om förnyelse. Men i längden räcker det inte bara med nyhetens behag för de alltmer lättrörliga väljarna. Partiledarbytet måste resultera i en politik de kan sympatisera med. Det lyckades varken Sahlin eller Juholt åstadkomma.
Stefan Löfven har än så länge undvikit att göra några större politiska utspel. Han har öppnat för samtal om en blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken, pratat om vikten av innovationer och om behovet av en ”riktig näringspolitik”. Med andra ord de områden han känner väl sedan sin tid i IF Metall. Till skillnad från Juholt framstår han som mer pragmatisk och mindre konfrontationsbenägen. Det kan tyckas tråkigt, men det är egenskaper som går hem hos många väljare. Socialdemokratin har trots allt snarare haft pragmatismen än radikalismen som sitt signum.
Förr eller senare måste emellertid Löfven precis som sina företrädare på partiledarposten ge sig ut på banan och presentera ett sammanhållet politiskt program. Då måste han även tala om områden han inte är lika inläst på och därmed inte lika trygg med.
Om Löfven då ska fortsätta att locka nya väljare beror till största del på om han lyckas knyta tillräcklig kompetens och nytänkande till det lag han håller på att bygga. Många av socialdemokratins skarpaste hjärnor har de senaste åren lämnat politiken bakom sig. Frågan är om tillräckligt många av dem är villiga att komma tillbaka. I dag kan vi, enligt Aftonbladet, få svaret då valen till partiledningen väntas ske vid ett extrainsatt gruppmöte.
Utmaningarna är många, men lyckas Löfven förnya det politiska budskapet kan Socialdemokraterna bli det oppositionsparti som landet så väl behöver. Alliansens tidigare reformiver har ersatts av en politik på tomgång. I en tid då partitrogenheten minskar bland många väljare har alliansen därför all anledning att frukta skarpa politiska förslag från en revanschsugen socialdemokrati. Utgången i valet 2014 är inte given.