Trots sömntabletterna har Mohammad Marzban svårt att sova på nätterna. På dagarna äter han lugnande medicin. Han gör inte så mycket, sitter mest hemma och oroar sig och kan inte sluta tänka på våldtäkten han utsattes för hemma i Iran.
Mohammad Marzban är 22 år. Det har gått fem år sedan den där augustidagen då han kysste en kille i klassrummet. De trodde att de var ensamma, men blev sedda av några skolkamrater.
– Jag sprang därifrån och vågade inte gå hem. Jag trodde att kamraterna berättat för rektorn och att rektorn ringt polisen. Jag somnade på en parkbänk den kvällen och då kom det några killar och våldtog mig, berättar han med svag röst.
Han gick till sin farbror, talade om vad som hänt och bad honom att inte säga något till föräldrarna. Farbrodern hjälpte Mohammad Marzban att fly, till Turkiet och vidare till Sverige där en syster och flera farbröder bodde. Senare fick han veta att pappan skrivit till domstolen för att formellt utesluta sonen ur familjen.
– Jag blev ledsen och jättearg när jag hörde det. Jag är en vanlig person och vill också vara mig själv. Jag vill att andra ska acceptera mig, säger han.
Mohammad Marzban sökte asyl hos Migrationsverkets asylprövningsenhet i Uppsala hösten 2008. Där fick han sitt första avslag, som överklagades till migrationsdomstolen i Stockholm som också gav avslag. Migrationsöverdomstolen prövade inte hans fall.
RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter) arbetar för asylsökande hbt-personer (homosexuella, bisexuella och transpersoner). Varje år får ungefär 70 asylsökande juridisk hjälp där. Förbundsordföranden Ulrika Westerlund säger att det råder rättsosäkerhet för hbt-personer som söker asyl i Sverige.
– Vi ser fall som är identiska, personer från samma region och med samma problem där en får stanna och en inte.
Som exempel nämner hon fyra killar från Bagdad. Tre av dem fick stanna direkt. Den tredje fick inte uppehållstillstånd förrän efter en lång och plågsam process.
Aino Gröndahl i Uppsala har hjälpt asylsökande ideellt på RFSL i flera år. Sedan hon tog juristexamen i Uppsala i våras arbetar hon som ombud och offentligt biträde för asylsökande hbt-personer. Hennes examensarbete handlade om asylprövningen vid flyktingskap på grund av sexuell läggning. Hon gjorde en analys av riskprövningen och möjligheten till skydd i hemlandet. Hon hävdar att det här är ett av de mest godtyckliga rättsområdena.
– Utfallet beror på vilken handläggare och vilket juridiskt biträde man råkar få, säger hon.
Hon berättar att Sverige till skillnad från många andra EU-länder regelbundet skickar tillbaka hbt-personer till länder där homosexualitet är olagligt och straffbart.
– Ändå står det i EU:s direktiv om asyl och i UNHCR:s nya riktlinjer att kriminalisering av homosexualitet i sig kan ses som förföljelse. Den svenska flyktingbestämmelsen i utlänningslagen bygger på EU-direktivet och ska tolkas enligt UNHCR:s riktlinjer, men gör inte det, säger Aino Gröndahl.
I sitt examensarbete kom hon fram till att lagstiftningen behöver utredas och att rättstillämpningen måste bli enhetligare och mer rimlig.
– Migrationsverket har interna riktlinjer som säger att man aldrig får skicka tillbaka asylsökande till hemlandet om de löper risk för förföljelse och måste dölja sin sexuella läggning. Ändå sker det regelbundet att handläggare tycker att de kan skicka tillbaka människor om de tidigare har dolt sin läggning, säger hon.
Enligt Aino Gröndahl lägger många handläggare stor vikt vid om personen har levt ut sin homosexualitet i praktiken. Annars tror de inte på att de är homosexuella eller på vad de har utsatts för, menar hon.
Det finns inga prejudikat från Migrationsöverdomstolen, den högsta instans för asylärenden. Den har hittills aldrig tagit upp ett överklagande av ett asylärende som rört hbt-relaterade flyktingskäl, trots att även Migrationsverket har efterfrågat prejudikat.
RFSL märker att antalet personer som söker asyl på grund av sexuell läggning ökar. Ingen vet säkert hur många personer det rör sig om, det förs ingen statistik över det.
Ofta är det ett av flera asylskäl och många uppger det inte alls eftersom de misstror myndigheter. Många kommer från Afrika och Mellanöstern, men även från Europa.
Sedan i somras lever Mohammad Marzban gömd, rädd för att polisen ska hitta honom och för att han ska deporteras till hemlandet.
– Jag är en ung människa. Jag har många önskningar om framtiden. Jag vill läsa till tandläkare. Jag tänker inte åka tillbaka till Iran. Jag dödar mig själv innan. De kommer att gripa mig på flygplatsen och döda mig, säger Mohammad Marzban.
Han vill leva öppet som homosexuell, men det går inte i Iran där det är dödsstraff för sexuella handlingar mellan personer av samma kön.