Det var vid lunchtid och forskarna hade följt efter en grupp gorillor under nästan en timme. Plötsligt stannade djuren upp och samlades runt något som låg på marken.
– Det tog ett tag innan vi förstod vad de stirrade på, säger Katerina Guschanski som är forskarassistent vid institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet.
En silverrygg (dominant hanne) av underarten Östlig låglandsgorilla hade nyligen dött och låg på mage i nationalparken Kahuzi-Biéga i Kongo-Kinshasa.
– Jag blev jätterädd. Min första tanke var att den varit utsatt för tjuvjakt. Min andra att den hade dött av någon infektion, som ebola, vilket skulle innebära en stor fara för den grupp gorillor som vi studerade.
Vad forskarna sedan fick bevittna var hur gorillorna nyfiket rörde sig runt den gamla hannen petade, luktade och slickade på kadavret. De satte sig nära, putsade och plockade pälsen.
– De visade något som liknade ömhet gentemot kroppen.
Vad som är speciellt i just detta fall är att den döda gorillan inte var nära släkt med den grupp av gorillor som dröjde sig kvar vid den döde. Möten mellan olika konkurrerande grupper av gorillor brukar vanligtvis utlösa aggressiva eller undvikande beteenden.
Hur djur uppfattar döden och om de har förmåga att sörja sina nära släktingar har länge varit ett kontroversiellt ämne inom vetenskapen. Å ena sidan visar många djur samma typ av beteenden som människor i svår sorg – förlorad aptit, håglöshet och apati. I ett hjärtskärande fall i Rwanda har forskare kunnat filma hur en ung bergsgorilla försöker dia sin döda mamma, trots att han redan var avvänjd. Forskarna har tolkat det som ett uttryck för ”tröstdiande”. Segasira, som den unga hannen kallades, ägnade mer tid vid den avlidna honan, än individer som inte var lika nära släkt. Studier har också konstaterat att det är samma neurobiologiska system som aktiveras hos människor och schimpanser vid starka känslotillstånd, som sorg.
Å andra sidan kan ju forskarna inte veta vad djuren faktiskt känner och upplever. Vissa primatforskare värjer sig inför begreppet sorg.
– Även om gorillornas sorg inte skulle vara helt jämförbar med människors gör det den ju inte mindre intressant eller speciell, säger Amy Porter, forskare vid Dian Fosseys Gorilla Fond, som var tillsammans med Katerina när den döda silverryggen hittades.
Som så ofta vid studier av djur ska man ha turen att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Katerina Guschanski var egentligen i Kongo-Kinshasa för att jobba med ett helt annat forskningsprojekt, när hon fick uppleva gorillornas bearbetning av döden hos en artfrände.
– I första hand skulle jag samla avföringsprover från gorillagrupper som inte är vana vid människor. Men denna dag följde jag med Amy Porter som studerar gorillor som är vana vid oss. Men hur ofta händer det att vi råkar på djur som precis har dött? Det var verkligen unikt att få vara med om detta.
Väl hemma i Uppsala kunde Katerina bidra till studien med dna-analyser och slå fast att silverryggen inte var nära släkt med de individer som samlades runt honom. Hon var också med och undersökte kroppen, och forskarna kunde konstatera att den inte hade dött av ebola.
– Att gorillor ägnar så mycket tid åt att undersöka tillståndet hos en död "främling" är förvånande. Kanske försöker de skaffa sig värdefull information om eventuella faror i miljön. Men beteendet innebär också ökade risker för smittspridning, säger Amy Porter.