Kan folkmord stoppas i tid?

Folkmord är ett laddat begrepp som bara alltför ofta missbrukas - därtill medvetet och avsiktligt. Rysslands president Medvedev påstod under Georgienkriget i somras att Georgien sysslade med folkmord i Syd-Ossetien. Robert Mugabe meddelade förra veckan att den koleraepidemi som blivit en konsekvens av hans eget vanstyre i verkligheten är skapad av Storbritannien i syfte att genomföra ett folkmord i Zimbabwe.
Sådant skulle inte förekomma om det inte vore så att praktiskt taget alla människor är ense om att folkmord är ett brott som går utanpå det mesta som mänsklig svaghet och skurkaktighet kan åstadkomma. FN:s folkmordskonvention, vars 60-årsdag nyligen uppmärksammats, är ett av den internationella rättsordningens grundläggande dokument.

Det turkiska folkmordet på armenier 1917 betraktas ofta som det första moderna exemplet på att en modern stat systematiskt försökt förgöra en hel etnisk eller religiös grupp. Men det finns tidigare exempel, från de europeiska kolonialväldena. I synnerhet Tysklands försök att utrota hererofolket i Namibia brukar nämnas som ett brott som har alla det moderna folkmordsbegreppets kännetecken.
Däremot var det massmordet på armenier som fick den polsk-judiske juristen Raphael Lemkin att inse att något liknande kunde ske igen, om de tyska nazisterna fick möjlighet att förverkliga sitt politiska program. Lemkin kom under andra världskriget att ägna sin kraft åt att övertyga de allierade om nödvändigheten av en internationell konvention mot folkmord.
Konventionens definition av folkmord kan beskrivas som vag och det var av hänsyn till bland andra Sovjetunionen nödvändigt att utesluta en formulering som också täckte in utplåning av politiska grupper. Lemkins ursprungliga tanke att personer som var skyldiga till folkmord skulle kunna ställas inför rätta i vilket land som helst släpptes till förmån för en formulering som säger att skyldiga ska ställas inför rätta i den stat där brotten begåtts.
Det betyder givetvis att så länge den skyldiga regimen sitter kvar så löper de ansvariga inga risker. Men FN öppnade också för internationella domstolar i ett senare skede - och 2002 upprättades den Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Och före jul dömdes Theoneste Bagosora, som planerade folkmordet i Rwanda av den speciella brottstribunal som finns i Arusha i Tanzania. Många väntar nu att ansvariga för de pågående övergreppen i Darfur kommer att ställas inför Haagdomstolen.
I Turkiet har nyligen 200 intellektuella uppmanat regeringen att medge vad som verkligen händer med armenierna. Utan ett sådant medgivande är det i längden svårt att se hur Turkiet ska kunna spela den roll i det moderna Europa som rimligen borde tillkomma landet.

Men allt detta handlar om ingripanden i efterskott, mot skyldiga som kan identifieras. Finns något realistisk möjlighet att i stället ingripa preventivt? Bland de många grupper som formulerar råd och förslag till Barack Obama inför presidentskiftet finns den så kallade Genocide Prevention Force, som bland andra består av förra utrikesministern Madeleine Albright och förre försvarsministern William Cohen. I Obamas övergångsstab finns dessutom Harvardprofessorn Samantha Power, författare till en uppmärksammad bok om folkmord (Genocide: A Problem from Hell).
Gruppen vill att den nya administrationen förklarar att den ser förhindrande av folkmord som ett prioriterat mål för amerikansk politik. Man vill införa en ständig bevakning av oroshärdar där folkmord anses kunna inträffa och skapa ett internationellt nätverk i samma syfte. Om tydliga diplomatiska varningar inte fungerar så måste en militär option finnas.
Obamas nyutnämnda FN-ambassadör Susan Rice anses ha en liknande inställning. Något viktigt kan kanske ske i den amerikanska politiken. Men en förutsättning är antagligen att Obama får också andra länder med sig. Darfurfrågan kan bli avgörande.