Är ett brittiskt EU-utträde den katastrof som det utmålas som?
– Om saker och ting vore normala hade ett brittiskt nej kanske varit den omskakning som EU kan behöva. Men i dagens politiska läge kan ett nej bli katastrofalt.
Varför behöver EU skakas om?
EU-systemet har länge bedrivits som ett oövervinnerligt framgångsprojekt. Det har inte funnits någon egentlig vilja att klargöra kompromissen mellan nationell och europeisk lagstiftning och rättstillämpning. Men detta är finlir när så mycket står på spel. Vad det nu handlar om är hur utgången av den brittiska folkomröstningen politiskt kommer att tolkas i Amerika och Europa.
Vari består katastrofen?
– Vi såg vilken betydelse det egentligen obetydliga presidentvalet i Österrike fick för många av de populisterna krafterna. Och om ett så obetydligt val kan få så stora konsekvenser kan man föreställa sig vad som skulle hända om britterna röstar nej till EU. Vi har val som väntar i USA, Frankrike och Tyskland. Ett brittiskt nej kommer att utnyttjas av både Trump i USA och Le Pen i Frankrike som ett bevis på att populisterna har rätt. Får samma krafter sen framgång i förbundsdagsvalet i Tyskland nästa år, vilket var helt otänkbart för bara några år sedan, vet vi inte var det slutar. Politiskt befinner vi oss nära avgrunden och återupplever mellankrigstidens nationalism. Ett brittiskt utträde skulle naturligtvis också få ekonomiska konsekvenser. Men det är det politiska som är det viktiga.
Vad är grogrunden för de populistiska rörelserna?
– Det som är gemensamt för Putin, Orban, Erdogan, Le Pen och Trump är att de ser sig som de sanna företrädarna för folket. En populist anser att politikerna kompromissat bort de rena principerna. Därför är populismen inte någon folklig vrede i allmänhet utan man är förbannad på det här speciella sättet i egenskap av företrädare för det sanna folket.
Varför får de så stort gemenslag nu?
– Efter andra världskriget fanns det en tro på att man kunde vända utvecklingen med demokratiska medel. New deal i USA och det sätt man räddade Europa efter andra världskriget är exempel på det. I dag ser man problem med arbetslöshet, men det finns inte längre någon tilltro till att man kan lösa ekonomin via politiken. Samtidigt har de politiska kompromisserna blivit svårbegripliga och förts bort från inflytande av den allmänna opinionen. I institutioner som centralbankerna och författningsdomstolarna har det varit en poäng att det ska vara på det sättet. Men samtidigt har politikerna varit ovilliga eller oförmögna att förklara kompromisserna som har blivit tekniskt komplicerade i stort och i smått. Då blir populismen väljarnas hämnd. Nu skulle egentligen fler behöva vara med i partierna och delta i de här diskussionerna. I stället flyr folk till sina soffor.
Migrationsfrågan är en viktig faktor bakom nej-opinionen. Var det ett misstag att låta länder med sämre ekonomi omfattas av den fria rörligheten?
– England var ju drivande i att få med de här länderna. Man såg det som ett sätt att motverka att EU-projektet fördjupades. Men man klargjorde inte vad den praktiska innebörden blev av en fri arbetsmarknad. Det var kanske naivt, men jag säger inte att det är fel. Det behövs en politisk bearbetning av vad det betyder om de här länderna ska konkurrera med lägre löner eller om det är svenska löner som ska gälla när utländsk arbetskraft kommer hit och arbetar på byggarbetsplatserna.
Vad tror du om valutgången?
– Det beror mycket på hur valdeltagandet kommer att se ut, och de traditionella sociologiska analyserna har kommit på skam. Man vet inte vilka grupper som kommer att rösta och på vilken sida. Opinionsbildningen pågår i de sociala medierna och det är svårt att veta om det bara är tomt prat eller om man verkligen kommer att gå och rösta, och i så fall vilka som gör det.