Varroakvalstret (Varroa destructor) orsakar stora ekonomiska problem för biodlare världen över. Bisamhällen som invaderas av parasiten dör inom några år om de inte behandlas med bekämpningsmedel. Orsaken till den ökade dödligheten är framför allt att kvalstret sprider virus till bina. Värst är DWV-viruset (deformed wing virus) som gör att vingarna inte utvecklas och att bina förlorar förmågan flyga. Även livslängden förkortas hos arbetsbina och de får svårt att överleva vintern.
Men på några få platser i världen har bisamhällen utvecklat motståndskraft mot kvalstret. Bland annat på Gotland.
– En egenskap som verkar vara viktig är att bina öppnar yngelcellerna och sedan täcker dem med ett nytt vaxlock. Min teori är att det ändrar temperaturen och fuktigheten i cellen, vilket gör att parasiten inte kan föröka sig lika framgångsrikt, säger Melissa Oddie, gästforskare på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
Gemensamt för alla samhällen som utvecklat resistens mot varroakvalstret är att de har fått klara sig själva utan bekämpningsmedel mot kvalstret. Därmed har det naturliga urvalet gjort att samhällen som inte klarat av parasiten dukat under, medan de som utvecklat försvarsbeteenden mot kvalstret överlevt. Dilemmat från biodlarnas perspektiv är att de resistenta bisamhällena är sämre på att producera honung.
– Det tar kraft och energi att hålla parasiten i schack, förklarar Melissa Oddie.
Att öppna och stänga vaxlocken till yngelcellerna är bara ett av flera beteenden som bina utvecklat för att försvara sig mot varroakvalstret. Vuxna bin kan också putsa bort kvalster från varandra eller rensa ut hela yngel som blivit angripna. Men att bli helt kvitt det invasiva kvalstret, som fördes till Västeuropa från Asien på 70-talet, är förmodligen omöjligt. Vad biodlarna kan hoppas på är en slags terror i balans. Kvalstrets ursprungliga värddjur, det asiatiska honungbiet, samexisterar utan nämnvärda problem med parasiten. De avancerade försvarsbeteenden som vissa bin har utvecklat styrs av väldigt många olika gener i arvsmassan och det är därför svårt att genetiskt föra över dessa förmågor till högproduktiva bin. Melissa Oddie är dock optimistisk:
– Jag tror definitivt att det är möjligt att skapa bisamhällen med både hög honungsproduktion och god motståndskraft. Men det kommer att ta tid.