Stabbybon Dinah Seligsohn är en av två personer i Sverige som disputerat genom forskning om kameler.
Hundskallen ekar i det trånga trapphuset när UNT ringer på hemma hos Dinah Seligsohn. När dörren öppnas nästan överrumplas vi av den något överexalterade hunden Rudi som glatt vill hälsa. I bakgrunden står Dinah med den några månader gamla dottern Rhiannon i famnen.
Inne i vardagsrummet slås vi direkt av att rummet präglas av ett något ovanligt tema. Hyllorna är fyllda av kamelskulpturer i alla dess storlekar, soffkuddarna har kamelmotiv – till och med på Dinahs kaffekopp går det att skymta djuret.
Inredningen har en naturlig förklaring. Dinah Seligsohn är nämligen veterinär och expert på kameldjur – något som inom en svensk kontext är så ovanligt att hon är en av endast två personer i Sverige som disputerat genom forskning om kameler.
– När man väl börjar så snöar man ju in på saker, säger hon och ger oss en blick som låter oss förstå att hon är medveten om att ämnet är precis så nischat som det låter.
Dinahs hem är tydligt präglat av hennes liv som kameldjursexpert.
Hennes forskning är dock inte bara unik i en svensk kontext. Den är faktiskt världsunik och har tagit henne hela vägen ut till de mest avlägsna platserna i norra Kenya. För det är där, i det torra och svältdrabbade landet på Afrikas horn, som hon forskat på infektionssjukdomen mastit hos kameler.
Det är ett forskningsområde som för en Uppsalabo kan kännas avlägset, men som för den fattiga nomadbefolkningen i Kenyas norra delar kan vara livsviktigt.
– Kameler är ju väldigt bra på att överleva i öknen, så de har haft kameler där nere i flera tusen år. De här folkgrupperna flyttar runt med sina djur beroende på var det finns bete och lever av framför allt kamelmjölk. För människorna som lever där är kamelerna extremt värdefulla, förklarar Dinah.
– Mastit, juverinfektion, är något som kan minska mjölkproduktionen och det är nästan alltid bakterier som orsakar mastit, vilket innebär att det sprids bakterier till mjölken. Det kan vara farligt för människor och försämrar kvaliteten på mjölken, fortsätter hon.
För en utomstående kan valet att forska om mastit hos kameler framstå som lite märkligt, men för den fattiga nomadbefolkningen i Kenyas norra delar kan det vara livsviktigt.
Att träffa det kringresande folket i Kenya beskriver hon som ögonöppnande.
– Att som vit kvinna klampa in i en sådan kontext var väldigt intressant. Man blev väldigt ödmjuk. För det är en sak att på ett intellektuellt plan veta att folk kan ha det svårt och att det är torrt ute i bushen och att kamelerna är viktiga. Men att verkligen se att det är ett så fruktansvärt tufft liv som de lever där ute ... Kamelherdarna lever i princip enbart på kamelmjölken.
Dinah och hennes forskarkollegor möttes inte sällan av viss skepticism från lokalbefolkningen.
– Mottagandet var ganska blandat. Men en del blev oerhört glada över att någon brydde sig. De har ju inga veterinärresurser och de är vana att ingen bryr sig. Jag minns en man som var otroligt exalterad, han tyckte det var helt otroligt att det kom en vit kvinna som brydde sig om kameler.
Att resa runt i Kenya beskriver Dinah som ögonöppnande.
"Det är en sak att på ett intellektuellt plan veta att folk kan ha det svårt och att det är torrt ute i bushen och att kamelerna är viktiga. Men att verkligen se att det är ett så fruktansvärt tufft liv som de lever där ute... De lever i princip enbart på kamelmjölken", säger hon.
Under forskningsprojektet erbjöd de också veterinärhjälp till djuren och resultaten är på sikt tänkta att hjälpa lokalbefolkningen.
– Det vi hittade var något som kallas för sub-klinisk mastit. Mastit är en infektion, så i vanliga fall gör det ont och djuren får symptom. Sub-klinisk innebär att det inte finns några symptom men att det fortfarande finns en infektion som kan fortsätta att spridas. De som har kamelerna är därför helt ovetandes om sjukdomen eftersom den inte ger några synliga symptom.
Dinah pratar passionerat och utförligt om studien hon var med och genomförde i Kenya och frågar flera gånger om det inte blir för nördigt.
Det är under intervjun tydligt att Dinah brinner för ämnet. Men hur kommer det sig egentligen att det blev just kameldjur som blev hennes kall i livet?
Dinah växte upp i Uppsala med två föräldrar som var läkare och berättar att det tidigt var tydligt att hon på något sätt skulle arbeta med djur.
– Jag tyckte alltid att det var roligt med djur. Jag red också från en väldigt tidig ålder för mamma höll på med hästar, säger hon.
Redan under veterinärutbildningen började Dinah bli intresserad av kameldjur. "Jag visste att jag inte ville bli en "hund- och kattveterinär", att jag inte ville stå på ett djursjukhus. Under min utbildning drogs jag mot stora djur och sedan någonstans i slutet av utbildningen började jag känna att kameldjur är rätt spännande", säger hon.
Tankarna på att bli veterinär kom redan på redan på mellanstadiet.
– När jag var 11 gjorde vi en grej i skolan som hette "en bok om mig" och där skrev jag att jag ville bli veterinär. Men ett tag var jag inne på att jag skulle bli läkare. Efter gymnasiet flyttade jag till Norge och jobbade med att städa på ett sjukhus.
– Men jag minns den tillvaron som att jag var väldigt ensam, alla andra var gamla tanter. Jag bodde ensam i en lägenhet och gick hem och kollade på "Animal planet" varje dag. Så då kände jag att jag ändå ville söka veterinär.
Sagt och gjort sökte hon in till veterinärutbildningen på SLU i Uppsala – och kom in. Väl där såddes det första fröet till det som i dag är ett enormt intresse för kameldjur.
– Jag visste att jag inte ville bli en "hund- och kattveterinär", att jag inte ville stå på ett djursjukhus. Under min utbildning drogs jag mot stora djur och sedan någonstans i slutet av utbildningen började jag känna att kameldjur är rätt spännande. Då var jag dock väldigt inne på alpackor, som är det kanske vanligaste kameldjuret i Sverige.
Halsbandet som Dinah har på sig vid tillfället för intervjun har hon fått av sitt jobb. Det föreställer en bakterie som hon och hennes forskarkollegor hittade bland kamelerna i Kenya.
Under utbildningen föddes även ett annat intresse som kommit att påverka hennes yrkesbana: att arbeta i utvecklingsländer. Under sin masteruppsats reste Dinah till Indien för att forska om rabies.
– Det fanns en rabiesvaccinationskampanj som körde sitt första år då. Så då åkte vi ut till skolor och tog reda på vad barn vet om rabies och hundar. Indien har flest mänskliga rabiesfall i världen och det är framförallt barn som dör på grund av att de blir bitna av hundar med sjukdomen. Och det var nog egentligen då jag kom på att jag ville arbeta i utvecklingsländer.
I dag är Dinah anställd som biträdande statsveterinär på SVA, Statens veterinärmedicinska anstalt, där hon jobbar på avdelningen för djurhälsa och antibiotikafrågor.
I dag är hon anställd på SVA, Statens veterinärmedicinska anstalt, där hon jobbar på avdelningen för djurhälsa och antibiotikafrågor – något som känns mer än rätt.
– Ja, jag har mitt drömjobb. Jag ville jobba på SVA redan innan jag blev färdig och nu får jag göra saker som jag älskar, säger Dinah och berättar att det på jobbet finns goda möjligheter för henne att fortsätta med sin forskning.
– Vi är involverade i väldigt många forskningsprojekt i utvecklingsländer. Jag har fortfarande kontakter i Kenya som funderar hur man ska kunna gå vidare med den kunskap vi har nu.
Dinah är just nu mammaledig och har under intervjun den några månader gamla dottern Rhiannon i famnen.
Just nu är Dinah dock mammaledig och får vänta ett tag innan hon får sätta tänderna i nya yrkesutmaningar.
– Jag saknar jobbet, nästan viskar hon och sneglar på barnet i sin famn.
Sedan skrattar hon till och fortsätter:
– Nej, men det är ju fantastiskt att ha fått barn. Det är ju ändå livets mening att ha barn. Det upptäckte jag verkligen när jag fick det.