Det är nu inte bara en fråga om isberg och dito björnar. Visserligen står Arktis för under en procent av jordens BNP, och har bara 4 miljoner invånare, men de internationella anspråken på världens hittills oägda polarområden blir snabbt både fler och oförenligare i takt med att isen smälter. Då blottas nämligen nya sjöpassager, av vikt för både militären och handeln, och nya möjligheter att utvinna olja och naturgas. Redan i dag står Arktis för en tiondel av världens olja och en fjärdedel av gasen, framför allt från Ryssland. Mer kan det bli.
2007 placerade en rysk ubåt sitt lands flagga på sjöbottnen under Nordpolen, under stort internationellt rabalder. Sedan dess har samtliga stater med arktisk kust ägnat sig åt att försöka utsträcka sin sjögräns norrut, för att lägga under sig mer av det begärliga territoriet, och konkurrensen hårdnar. Häromdagen avslöjades att Danmark står i begrepp att kräva suveränitet över själva Nordpolen, med hjälp av avståndsberäkningar från den grönländska kontinentalsockeln.
Om allt detta har pressen rapporterat ganska flitigt, dock utan att, vad jag kan se, använda sig av den självklara rubriken: Kallt krig om Nordpolen. (Härmed avhjälpt.) Men det är svårt att få något samlat grepp om saken, och därför så lyckligt att Utrikespolitiska institutet nyss utgivit en utmärkt skrift av miljöforskaren Annika E Nilsson om utvecklingen i Arktis, vilken jag med varm hand anbefaller till alla intresserade.
Där kan man exempelvis lära sig att allt inte handlar om flaggor. År 2007 visade satellitbilder att det område i Norra ishavet som normalt täcks av polaris hade halverats på grund av de stigande temperaturerna. Effekterna av jordens uppvärmning är dessutom ofta mer subtila: isen är numera yngre och tunnare än förut, vilket sätter spår i havets salthalt, med vidare konsekvenser för alger och plankton, därefter för olika fiskarter, och — sist i kedjan — för oss människor.
Vi tvistar om isen, men den håller på att smälta.