Många eldar för mycket i kakelugnen. Den blir för varm då och kaklet kan förskjutas så att skapelsen blir otät. Då får en kakelugnsmakare komma och plocka ner den och sätta upp den igen. Det är just precis vad som har hänt i ett sekelgammalt hus i Svia, strax öster om Uppsala. Rökkanalerna har blivit otäta. Nu ligger de vita kakelugnsplattorna numrerade i pappkartonger.
Kakelugnsmakare Joakim Uppströmer står där med lerblöta händer och ärmarna på murarskjortan uppkavlade. Han blöter en tegelsten, lägger på lerbruk av rödlera, blöter händerna och trycker fast tegelstenen på insidan av kakelugnen som än så länge bara är knähög. Han bankar lätt. Sedan skrapar han bort överflödig lera med handen.
– Jag blöter stenen så att den torkar långsamt och det inte blir torrsprickor, förklarar han.
Yrket har gått i arv från farfar och farfarsfar.
– Farfar har lärt upp mig. Jag var 16 år när jag började gå med honom och sätta upp någon kakelugn då och då. Jag har gått murarutbildning också, berättar Joakim Uppströmer.
Pappan hamnade i glappet där kakelugnar var omoderna. Han blev vanlig murare i stället.
Joakim Uppströmer verkar nöjd med att vara rätt i tiden.
– Det är ett roligt yrke. Jag är en vecka på varje ställe. Det är tacksamt att skapa en möbel, folk blir så glada, säger han.
Två spräckta kakelplattor har lagats med Karlssons klister, för så gjorde farfar. Kakelplattorna jämnas till med en huggkniv. Andra verktyg som kakelugnsmakaren använder är murarhammare, tumstock, tång, vattenpass och hjälpkärringar – brädor som balanserar upp när händerna inte räcker till. Med en kakelfil slipas kaklet rent från gammal fog och smuts och blir lite rakare. Bananformade mallar i olika tum används för att kontrollera cirkelformen. Utöver verktygen behövs tålamod och noggrannhet.
Fem dagar ungefär tar det att riva och bygga upp en vanlig enkel kakelugn som denna. Rotavdrag är bra, konstaterar Joakim Uppströmer. Det ger kakelugnsmakarna mer jobb.
Mariebergs kakelugnsmakeri gillar långa och kalla vintrar med många strömavbrott, skojar vd:n Lars Berndtson när han visar runt i lokalerna som även de gränsar till östra Uppsala. På övervåningen ligger åtta isärplockade kakelugnar utfläkta på golvet. Där är sockeln, bården, luckorna, frisen, krönet, alla kakelplattorna och ibland en kupol. Längs väggarna står hela kakelugnar som visar olika tidsepoker och stilar. En är rund och blå med en älg, från Upsala Ekeby. Som mest tillverkade de 30 000 kakelugnar om året . Det var en stor produkt. Folk hade en kakelugn i varje rum i stort sett.
– En kakelugn är ingen nostalgitripp, den har fortfarande den bästa verkningsgraden bland eldstäder. Den ger mycket värme med lite ved och kan hålla värmen i 20 timmar, säger Lars Berndtson.
Hemligheten är rökkanalerna som leder runt den varma röken i tio meter innan den lämnar skorstenen. När röken når skorstenspipan har temperaturen sjunkit från 800 till 200 grader. Man eldar inte för kråkorna precis. Detta är en svensk uppfinning från 1700-talet som märkligt nog inte nådde långt utanför landets gränser.
Kakelugnsmakare Joakim Uppströmer murar ofta öppna spisar i nybyggen, men i gamla hus vill folk sätta tillbaka kakelugnarna.
– 1700-talsugnar är roliga för då får man komma in i så fina hus med pampiga och värdefulla ugnar. Först ser den ut som en skrothög för att den är så skadad. Sedan sätter man upp den och den blir jättefin. Det är häftigt. Sedan gillar jag handslagna ugnar från mitten av 1800-talet. Det är lite skevt och de har mer liv i glasyren. De som inte är så perfekta blir finast tycker jag, på rätt plats. Helst ska de gå ända upp till taket, säger han.
Överst sitter alltid en krona för att dölja anslutningen till skorstenen. Den kan även vara ett bra gömställe.
– Uppe i kronan kan man hitta allt möjligt: Gamla porrtidningar, kärleksbrev, en pingisboll, någon gammal docka. En pistol var det en som hittade en gång.
Om det redan finns en skorsten kostar det runt 40 000 kronor att sätta upp en kakelugn. I lägenheter som saknar skorsten väljer många en kakelugn som eldas med etanol. Det är en dyr ljusstake, konstaterar Joakim Uppströmer med ett skratt. Men man bevarar i alla fall kakelugnen.
Kakelugnens historia
På 1700-talet var den vanligaste värmekällan ineffektiva öppna spisar som slukade ved, samtidigt som de stora järnverken förbrukade mycket ved. Det ledde till vedbrist. Därför uppfanns kakelugnen i Sverige på 1700-talet. Tack vare systemet av rökkanaler är bränsleåtgången minimal samtidigt som ugnens förmåga att magasinera värme är hög. Under hela 1800-talet och början av 1900-talet var kakelugnen den viktigaste värmekällan i svenska bostäder.
I slutet av 1800-talet fanns fyra stora kakelfabriker i Uppsala som tillverkade kakelugnar. På 1920-talet trängdes kakelugnarna undan av centralvärmesystem och 1957 tillverkade Upsala Ekeby sin sista kakelugn. Folk tyckte att kakelugnar tog plats och de förknippades med slit med ved. På senare tid har intresset ökat, mycket på grund av höjda energipriser och ett intresse för byggnadsvård och kulturhistoria.