Julen var det värsta jag visste
KRÖNIKA. Andra advent. Ljusslingorna blänker så vackert på gator och torg och i många fönster. Det ser så mysigt ut.
Foto:
Jag undrade ofta varför jultomten glömde just min lillebror Arjen och mig. Vi hade ju varit snälla hela året, så varför kunde inte den där rödnäsan vara lite snäll till-
baka någon gång?
Så ett år sa Arjen och jag: ?Okej, tomten skiter i oss, men vi tänker inte skita i julen!? Vi planerade hur vi i hemlighet skulle spara veckopengen och sen kunna
köpa prinskorv, skinka, glögg och annat för att få samma mysiga jul som våra kompisar verkade ha. Vi ville överraska mamma och pappa så det var en del tissel och tassel tiden före just den här julen.
Tyvärr insåg vi båda alltför sent att vår veckopeng inte skulle räcka långt. Och vi kunde ju inte be mamma och pappa om mer eftersom överraskningen skulle förstöras i sådant fall. Så det hela slutade med att det inte blev
några köttbullar eller prinskorvar på middagsbordet den där julaftonen; det blev säkert någon kurdisk köttgryta eller vinbladsdolmar, igen.
Resten av årets dagar var jag som vem som helst i klassen, men det var de där jularna som mest och bäst fick mig att känna mig som en utomjording. Men mina underbara föräldrar gjorde faktiskt fina försök att skapa någon slags jul.
Några gånger hände det att vi var på julfest på Röda Korset eller att jag följde med en kompis till kyrkan eller blev hembjuden. Mamma och pappa gav oss alltid julklappar. Vi hade också julgran något år men min mamma tyckte att den barrade för mycket så granen blev kortvarig hos oss. Vi hade så så klart även en sådan där brandorange pappstjärna i fönstret.
Men det fanns ändå mycket som jag saknade: frukost med skinkmacka, glöggdrickande framför Kalle Anka med resten av familjen eller till exempel gemensam julklappsöppning. Allt det som jag hade hört att klasskompisarna hade.
Men jag uppskattar ändå mina föräldrars vilja. De skulle säkert ha köpt ett helt komplett stereotypt svenskt julbord om de bara hade vetat hur mycket det skulle ha betytt för mig.
Men julen var inte alltid pest som liten. Det fanns faktiskt ett år som tomten inte glömde min lillebror Arjen och mig.
En julafton när jag kanske var sex år plingade han, egentligen hon, på dörren.
Tomten, som var min dagisfröken Barbro, kom iklädd mysigt gräddvitt skägg och den största tomtemössan jag sett. Och tomten hade med sig en brun säck med klappar! Alla i familjen, mamma, pappa, Arjen och jag fick var sin julklapp.
Jag minns inte vad det var jag fick, men jag kommer ihåg att det gjorde mig så glad att tomten inte hade glömt oss. Nu skulle jag slippa hitta på en lögn på frågan: ?Hur firade ni jul Sîlan??. Det året ljög jag inte, för tomten hade ju varit hos oss. På riktigt.
Så jobbar vi med nyheter