Dessa har en lång förhistoria och en kontinuitet som sträcker sig in i vår egen tid. Sverigedemokraterna är arvtagare till partier där öppet judehat var en självklarhet. Tankemönstret lever vidare, också när de verbala attackerna främst riktas mot andra grupper och går igen också i andra typer av högerpopulism.
En rad artiklar i decembernumret av Judisk krönika handlar om SD:s försök att framstå i motsatt dager. Partiet vill ge sken av att instämma i det som anständiga politiker säger till exempel med anledning av Förintelsens minnesdag. Men samtidigt kopplas detta ihop med de gängse utfallen mot muslimer, som om judar och SD skulle ha en gemensam fiende i världens eller Sveriges muslimer.
Lena Posner-Körösi, ordförande i Judiska centralrådet, attackerar i en rasande artikel detta försök att profitera på judars lidande för att legitimera förföljelse av en annan grupp. Vi judar, skriver hon, kan ”aldrig acceptera att någon annan grupp utsätts för generaliseringar och missaktning, oavsett det sägs vara på religiös, kulturell, politisk eller sexuell grund.”
Jonathan Leman och Anna Ekström konstaterar båda att den definition av svenskhet som präglar SD:s partiprogram innebär att den som är svensk bara tillåts identifiera sig med en kultur - den svenska. Den som också identifierar sig med till exempel judiska traditioner eller judisk religion har ingen plats. I sådana formuleringar ligger antisemitismen inbäddad. Och det är naturligtvis likadant med andra minoriteter – samer, romer, kurder, armenier eller vilken annan tänkbar grupp som helst.
Attityden är systematiskt dubbel – judar anses ibland vara ”rätt” sorts minoritet eftersom de sägs ha lätt att assimileras, samtidigt som den klassiska antisemitismens föreställningar om judisk ”illojalitet” mot det land där man lever upprepas. Respekten för judar som verkliga människor är obefintlig och hotet ligger strax under den kostymklädda ytan.