Före flykten
”Jag blev föräldralös när jag var fyra år. Min mamma dog i barnsäng och min styvfar lämnade mig i huset helt själv. Jag har bara minnesfragment av det, men jag kommer ihåg att jag grät. När min barnlösa moster och morbror fick höra vad som hänt kom de och hämtade mig och därefter bodde jag med dem, de var rara.
Vi flyttade efter några år till en tyskockuperad del av Litauen där jag gick i skola där och lärde mig tyska. Jag var med i Hitler Jugend, det var man tvungen att vara för att de vuxna inte skulle råka illa ut. En gång när vi var ute kom Hitler åkandes förbi, ståendes i sin Merca sådär som han brukade, och vi skulle stå på rad och göra Hitlerhälsning.
Så en dag samlade tyskarna ihop alla män mellan 15 och 60, vi skulle ut på olika håll i Europa som arbetskraft. Vi lastades på godsvagnar, och då upphörde alla mänskliga rättigheter. Tåget bombades men vi klarade oss. Den grupp jag var i skulle fraktas till Finland och jag kommer ihåg hur fartyget gick i zickzack för att undvika minor. Vi kom till slut till Rovaniemi i norra Finland, där vi jobbade på ett flygfält med att laga banorna.
Vi var några som började planera att fly. Skrek man ’Heil Hitler’ fick man lite extra förmåner, så jag fick ansvar för torrvaror och sprit och såg till att sno en hel del. Jag bytte till mig en kompass och karta av en gammal finsk militär som i gengäld fick sprit. Precis när vi gjorde bytet kom det in en stövelknekt, alltså en tysk, och då var min första tanke att finnen hade tjallat. Det var ren skräck ... jag var beredd på en kula. Det glömmer jag aldrig. Men tysken var där i ett helt annat ärende.”
Mot ett nytt land
”Vi flydde mitt i natten, under ett bombanfall. Vi gick rätt ut i mörkret och första dygnet försökte vi gå i så många vattendrag som möjligt för att hundarna inte skulle kunna spåra oss. Den svenska gränsen var tio mil bort, vi gick sträckan på fyra dagar. En gång när vi satt och åt det lilla vi hade kom det fram några renar och glodde på oss. Vi som aldrig hade sett renar, vi glodde tillbaka.
När vi kom till slut kom fram till Torne älv stod en karl där i trenchcoat och han visade oss till en pråm som kunde hjälpa oss över älven. Sedan försvann han som en dimfigur. Jag tänker fortfarande att det var ett under att han stod där just då, det var nästan som om han väntade på oss.
På andra sidan älven tog svensk militär emot oss. Vi hade ju tyska uniformer, så vi fick gå till en ekipering och utrustades med en omgång kläder. Vi fick utlänningspass och skickades efter ett par veckor till Kungsberget där vi högg skog och fick lön. Det var bra, vi fick jobba direkt. Men jag kommer ihåg att jag tappade allt hår, det var nog för att jag hade varit med om så mycket.”
Så blev det
”Jag var sjutton år när jag kom till Sverige. Jag trivdes väldigt bra, jag lärde mig snabbt svenska och kände mig så pass svensk att jag under lång tid inte ens ansökte om svenskt medborgarskap. Jag gav mig den på att lära mig ett yrke och blev bilmekaniker. Jag träffade min Maud och vi gifte oss och fick fyra fina barn. Jag har aldrig stött på någon som tyckt att jag inte hört hemma här. Men en grek sa en gång att du ska vara glad att du har den hårfärg du har. Och så är det kanske.
Jag har inte pratat så mycket om det jag var med om under kriget förrän nu på slutet, när mina barn frågar. Jag låste in det i mig själv, precis som många andra i min generation har gjort.
Under många år var det jobbigt på jul. När sången ’När ljusen tändas därhemma’ sjöngs var jag alltid tvungen att gå ut, jag fick så mycket hemlängtan. Det var först 2001 som jag kunde och vågade åka tillbaka till Litauen. Min morbror och moster … det var bara deras gravstenar jag mötte. Men jag har några kusiner som lever och de hälsar jag på.
När jag är i Litauen säger jag att jag ska hem till Sverige och när jag är här säger jag att ska hem till Litauen. Helt svensk blir jag aldrig.”