"Vet du hur det har gått för Johan och det som kröp på honom?" Det frågade Christine i ett mejl häromveckan. Hon är inte ensam: flera läsare har hört av sig till UNT i höst och undrat.
När vi ringer Johan för att höra hur det är med honom låter han försiktigt glad.
– Jag tror faktiskt att lopporna är borta. Jag känner inte längre att de kryper in i öron och näsa. Det är väldigt skönt att slippa för det var det värsta. Jag känner inga bett heller, säger Johan som egentligen heter något annat.
Det var i våras som UNT berättade om läkaren Johan som hösten 2022 fick stora utslag som kliade enormt mycket. Johan fick veta att han troligen drabbats av fågelloppor efter att han tagit ner en fågelholk i trädgården.
Men trots att fågelloppor inte ska kunna leva på människor en längre tid fortsatte plågan. Johan kände hur lopporna – eller vad det nu var – kröp in i näsa och öron och han fick smärtsamma bett.
Läkare menade att han inbillade sig, och Johan frågade sig om han drabbats av vanföreställningen parasitofobi. Men på film lyckades han flera gånger fånga något som rörde sig snabbt på hans kropp.
Johan frågade sig om det kunde handla om loppor som muterat. Han försökte allt för att bli av med lopporna, men inget hjälpte. Förrän nu i slutet av sommaren.
– De har aldrig tidigare försvunnit när jag badat, men jag tänkte att om jag hoppar ner i vattnet från bryggan kanske de släpper taget. Jag hoppade flera gånger om dagen och efter någon vecka kände jag inte av dem. Det är den enda teori jag har till varför de försvunnit.
Johan mår mycket bättre psykiskt. Nu kan han sova igen och orkar engagera sig mer i sin familj. Men han går runt med en ständig oro att lopporna ska återvända.
– Varje gång jag känner att det killar lite tänker jag att de är tillbaka. Men jag tror att det är inbillning.
Kan det ha varit parasitofobi du hade?
– Jag tror inte att jag hade det då. Men jag tänker att det är parasitofobi jag har nu när det känns som att det kryper.
Reportaget med Johan väckte mycket engagemang och empati hos läsarna. Mejlen strömmade in till redaktionen. Många vittnade om liknande erfarenheter medan andra ville ge tips.
– Det var några som verkade ha drabbats av samma sak som jag, säger Johan.
Han vill passa på att tacka alla som engagerat sig:
– Jag hade känt mig så himla ensam, och det hjälpte mycket att veta att jag inte var det.
Varför tror du att ditt fall väckte så mycket engagemang?
– Jag vet inte. Men kanske är det här många människors värsta mardröm.