Hon förstod inte att hon hade blivit beroende förrän det var för sent. "Jag kunde inte sluta".
Johanna öppnar dörren. Jag sätter mig i köket, en katt stryker mot mitt ben. Johanna flyttar bort en rulle hushållspapper från bordet för att göra plats.
– I början var jag ung och ville väl vara lite cool typ. Det låter ju töntigt och det var det väl men…, säger hon.
Johanna började dricka alkohol i 15-årsåldern. Mest för att det var kul, en sådan där grej alla gjorde.
Ungefär samtidigt fick hon diagnosen bipolär sjukdom. Hennes psykiska ohälsa påverkade henne mycket under uppväxten. Hon åkte in och ut på Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, och när hon var 18 år blev hon placerad på ett behandlingshem.
Där bodde hon i två år. När hon skrevs ut var hon vuxen.
– Det gick ganska fort från att knappt haft någon frihet alls till att jag skulle fatta beslut för mig själv som jag inte var redo att göra, förklarar Johanna.
Hon började ta allt hon fick tag på. Mediciner, alkohol och internetdroger. Ibland visste hon inte ens vad hon tog.
Sedan tonåren hade Johanna slussats mellan olika psykiatriska avdelningar. Först BUP och sen vuxenpsykiatrin. Där fick hon inte den hjälp hon behövde, berättar hon.
Till slut var det som att vården gav upp. De sa att hon inte längre behövde komma dit om hon inte kunde vara nykter. Själv hade hon redan gett upp vid det här laget, men att vården också gjorde det, det var något annat.
– Det var jättejobbigt. Om de som ska hjälpa har gett upp... Man känner sig som samhällets bottenskrap.
Hon tror det var sommaren 2016 som det var som allra värst. Hennes liv kretsade kring alkoholen och drogerna, hon kunde inte sluta även om hon ville det. Samma sommar blev hon våldtagen. Där och då släcktes den sista livsgnistan. Vintern samma år fick hon en manisk episod.
– Jag trodde väl att jag var Jesus eller något. Men jag kraschade och gick in en djup depression. Jag tänkte att nu orkar jag inte mer, nu tar jag livet av mig.
Hon slutade både äta och dricka. Efter år av missbruk var hennes kropp sliten. Sen blev hon sjuk i influensa.
– Jag kommer ihåg sista kvällen. Jag tänkte att jag inte orkar vakna imorgon. Det fanns ingen del av mig som orkade vakna. Men jag gick och la mig.
Hon pausar för en sekund.
– Sen vaknade jag på intensiven.
Då hade det gått tre månader. Hon hade visserligen vaknat till då och då tidigare, men då bara i några minuter.
Men influensan och den långa tiden av intensivvård hade satt sina spår. När hon vaknade var hon förlamad i hela kroppen.
– Läkarna vet inte exakt varför jag blev förlamad, men det är ganska vanligt att om man får intensivvård länge så kan nerverna ta stryk av det, säger Johanna.
Hon är inte längre helt förlamad. Kroppen har läkt och hon kan nu röra både ansikte och överkropp. Men hon sitter i rullstol, och lider fortfarande av kronisk nervsmärta och hennes känsel är försämrad.
"Johanna" var blandberoende, men har nu varit nykter i två år.
Idag har Johanna varit nykter i tre år. Sjukhusvistelsen var en viktig vändpunkt för henne, men beslutet att faktiskt bli nykter kom senare.
En tid efter att hon blivit utskriven firade hon nyår med sin expojkvän. Hon hade tidigare samma år fått ett återfall och börjat dricka igen, och kvällen blev stökig. Det slutade med att polisen fick släpa honom ur lägenheten. Johanna var i chock. Hon gick knappt ut på över en månad, träffade ingen – och drack inget.
– Tiden bara gick… Jag blev nykter av en slump tror jag, säger hon.
Till slut fattade hon beslutet att på riktigt sluta dricka.
– Första månaderna var skitjobbiga. Jag kunde inte sova och det enda jag tänkte på var att jag måste ta något så att jag i alla fall kunde somna. Men samtidigt ville jag inte. Det var inte lätt.
Tre år senare är Johanna på en bra plats. Hon har tagit körkort, och vill börja jobba när hon inte längre är sjukskriven.
För att bryta med sitt gamla liv behövde hon också bryta med sina gamla vänner. Under tiden på sjukhuset avskärmade sig Johanna från omvärlden och bröt kontakten med nästan alla i hennes liv. Vistelsen där gjorde att hon ganska naturligt gled ifrån de hon behövde glida ifrån.
– Sen har jag efter hand insett att jag inte kan umgås med dem.
Hon känner sig som vem som helst nu.
– Allt som hänt de senaste tio åren känns som ett annat liv. Det är så stora kontraster mellan nu och då. En kompis jag haft sen jag var liten sa att det är som att ha fått tillbaka mig som jag var när jag var 13.
Johanna heter egentligen något annat.