Karin och hennes man mådde så dåligt när deras son inte fick vård att de själva började äta antidepressiva läkemedel.
Det var på höstlovet i fjärde klass som pojken vi kallar Johan började känna stark ångest över att gå tillbaka till skolan.
– Vi hade ingen aning om varför och han började vara hemma mer och mer. När han väl gick till skolan fick han sitta utanför klassrummet och försöka jobba men han hade sådan extrem ångest att han mest satt och skakade och grät, berättar hans mamma som vi kallar Karin.
Johans pappa fick till slut åka med till skolan och sitta med honom varje dag. När ångestattacken började leda till självmordstankar hos Johan sökte Karin och hennes man hjälp hos Bup, Barn- och ungdomspsykiatrin, via vårdcentralen.
– Läkare efter läkare skickade remisser till Bup om att det var brådskande men vi miste vår plats i kön gång på gång för att Bup inte tyckte att han var tillräckligt sjuk, säger mamma Karin.
Vid ett tillfälle blev de erbjuden en psykolog hos vårdcentralen som gav dem rådet att tvinga Johan ur bilen på morgonen och sedan köra därifrån när läraren hade mött upp.
– Då brakade det loss ordentligt. Han tog sig inte till skolan alls utan låg hemma i mörkret med självmordstankar och pratade om hur värdelös han var som människa och att vi skulle ha det bättre om han inte fanns. Jag och Johans pappa mådde så dåligt av det här att vi började äta antidepressiva.
Hela tiden kämpade för att få en tid hos Bup. Vid ett flertal tillfällen for de till psykakuten för att försöka hantera Johans akuta lidande.
– Efter det här var vi så slutkörda att vi inte orkade jaga Bup eller någon annan hjälp mer. Då åkte mina föräldrar till Bup och haffade personal i korridoren och till sist fick de tag i en person som tog oss på allvar och vi fick till ett första besök.
Johan var 10 år när han fick sina första ångestattacker. Han slutade att gå till skolan och har i dag, sex år senare, inte slutfört grundskolan.
Då hade det gått ett och ett halvt år sedan de sökte hjälp första gången.
Remisserna till Bup i region Uppsala har ökat med nästan 400 procent på tio år – från 1 759 stycken år 2011 till 8 316 år 2021.
Var tionde 13-17-åring i Uppsala har pågående vård hos Bup.
Samtidigt har också förskrivningen av antidepressiva läkemedel till 15 till 19-åringar i Uppsala mer än fördubblats på tio år. En anledning till detta är enligt Anneli Blom, biträdande verksamhetschef inom psykiatri vid Akademiska sjukhuset, att antalet ungdomar som är i behov av specialistvård ökat markant.
– Det gör mig bekymrad att vi har så många unga människor som mår så pass dåligt idag. Det här är ett samhällsproblem inte bara ett specialistvårdsproblem, säger hon.
Enligt Anneli Blom framhåller att trots att köerna är långa ska alla som söker ska erbjudas en evidensbaserad behandling som är anpassad efter just det problem ungdomen har.
Anneli Blom är biträdande verksamhetschef inom psykiatri vid Akademiska sjukhuset.
Samtidigt som remisserna till Bup på barn som mår dåligt ökat med nästan 400 procent, har regionens resurser till Bup bara ökat med 34 procent under samma tid enligt siffror från Region Uppsala.
Anneli Blom vill inte kommentera ökningen av resurser i förhållande till köerna utan berättar i stället hur Bup sedan i februari 2023 förändrat sitt sätt att arbeta för att minska köerna. Bland annat genom att alla patienter kommer till en mottagning som kallas Bup Start som ansvarar för bedömning, diagnostisering och den första behandlingen.
– Det är svårt att räcka till för det ökande antalet patienter och vi gör ständiga prioriteringar där den patient som har störst behov får komma fort till vården först.
Förändringsarbetet har enligt Anneli Blom gjort att köerna kortats för ett första besök från sex till två månader i genomsnitt.
Efter ett och ett halvt år i behandling på Bup fick Johan en neuropsykiatrisk utredning. Arkivbild.
Efter ett och ett halvt år i kö och ett år i behandling hos Bup fick Johan en neuropsykiatrisk utredning. Den kom fram till att han har add och han fick medicin mot detta. Trots det fick han aldrig ordning på sin skolgång. Skolan gjorde flera oroasanmälningar när Johan inte kom till skolan och därefter hembesök. Men inte heller socialtjänsten lyckades få honom till skolan.
Han missade sex år i skolan och gick ut nian utan betyg.
– Vi har väldigt dålig erfarenhet av Bup men då menar jag inte personalen där för de har varit väldigt bra. Tyvärr så verkade inte de heller orka med hur det fungerar för de slutade hela tiden, så vi har fått träffa många nya psykologer och dragit samma historia många gånger om, säger Johans mamma Karin.
Johan och Karin heter egentligen något annat.