Jocke har knarkkunder i hela Uppsala. I sin mobil har han bilder på narkotika som vägs.
I sin telefon har Jocke bilder på narkotika som vägs på köksvågar. Det är främst kokain och ”röka”, som han säger. I mobilen finns också nummer till hans trogna kunder runtom i Uppsala.
– Det är alla möjliga, de finns över hela stan. Från studenter som pluggar till läkare till snubben som är ute och snor cyklar. En hel del är partyknarkare, berättar han.
Jocke har själv varit missbrukare en stor del av sitt liv. Första gången han provade droger var han tretton år, när några kompisar hade kommit över lite cannabis. Snart testade han också ecstasy. Att få tag på "grejer" var aldrig svårt, säger han.
– Man frågade äldre personer, man såg liksom vem som hade sånt. Eller så hade man hört vem som sålde.
Sedan några år tillbaka är Jocke fast i ett tungt heroinmissbruk. Han behöver heroin varje dag och berättar att han är uppe i doser som är i princip dödliga.
– Du kan tänka dig vad man får göra för att ha råd med det.
Ja, vad gör du för att ha råd?
– Stjäl grejer. Cyklar, crossmotorcyklar ... Jag har en nu som är till salu.
För tio år sedan var Jocke betydligt djupare inne i Uppsalas kriminella värld. Han berättar om våldsbrott han deltog i och om rädslan för vad han själv kunde råka ut för. Om en nära vän som körde ihjäl sig, påverkad av droger. Och om en annan som blev skjuten.
Jocke tar fram mobilen igen, scrollar fram bilder från den tiden. På en står han med en kalasjnikov i famnen.
– Jag hade alltid ett vapen nära. Ena dagen blev man kallad broder, nästa dag kunde man vara fiende. Det var mörkt och tillitslöst. Man var ständigt på sin vakt, funderade över om man hade gjort nåt fel. Men polisen var jättemycket på mig, gjorde husrannsakan hela tiden och var på min mamma. Det var bra, det gjorde att jag hoppade av.
Några gånger i livet har Jocke lyckats bli drogfri. Det livet längtar han tillbaka till.
Jocke konstaterar att våldet sedan dess blivit ännu värre och helt spårat ur.
– Förr i tiden slog man inte kvinnor, man rotade inte i barnens lådor när man gjorde inbrott. Men den gamla tjuvhedern finns inte kvar. Nu skjuter man ihjäl farsor i bilen när barnen sitter där.
Med höstens våldsvåg kom rädslan tillbaka. På kaféstolens rygg har Jocke hängt av sig sin skottsäkra väst.
– Jag och Räven var barndomsvänner. De fiender han har, går på allt och alla som känner honom. Jag känner mig inte jätterädd. Men man vet ju aldrig, så jag brukar ha den på mig, förklarar han.
För tio år sedan var Jocke djupt inne i Uppsalas kriminella värld. "Jag hade alltid ett vapen nära."
Som många andra tunga missbrukare har Jocke en tuff bakgrund. Själv tänker han att hans egen historia om drogerna började redan när han var sju år, då en okänd man våldtog honom i en talldunge i Tuna backar.
– Han blev aldrig dömd för det han gjorde. Men själv så ... jag blev mörkrädd, började kissa på mig och blev utåtagerande. När jag var tretton var jag områdets värsting.
Jocke blir tyst en stund och tittar ut på trafiken utanför kvartersfikets fönster.
– Det var aldrig någon som frågade hur jag mådde. Det tycker jag fortfarande är konstigt.
Jocke minns när han drack alkohol första gången. Hur han ramlade och slog sig och hur förbannade föräldrarna blev över att han hade druckit. Ändå kände han att supa sig full var det bästa han gjort.
– Allt jobbigt inombords försvann. Från att ha varit en tyst kille blev jag skojig och utåtriktad.
Tre årtionden har gått sedan dess. Ett par gånger i livet har Jocke lyckats bli drogfri, och då levt ett liv han i dag längtar starkt tillbaka till. Han ser stolt ut när han berättar om tiden då han utbildade sig inom beroendevård och jobbade med ungdomar på ett behandlingshem.
– Jag var bra på mitt jobb. Jag hittade tillbaka till glädjen i livet. Nu tänker jag att det är konstigt att jag fortfarande lever. När jag får höra om folk som har cancer kan jag tänka att de gärna hade fått tid av mig. Jag har varit så less på mitt liv.
Jocke bär skottsäker väst eftersom han varit insyltad i grov kriminalitet.
Jocke har försökt sluta med heroinet många gånger. Han säger att han det senaste halvåret legat inne på avgiftningen på Akademiska sjukhuset sex gånger. Han är mycket kritisk till vårdens utformning och tycker inte att hjälpen anpassas efter patienten.
– Jag är för djupt inne i missbruket, jag går på för höga doser för att det ska gå att avgiftas på det antal dagar som är deras standard.
Han fortsätter att drömma om ett drogfritt liv.
– Jag minns hur skönt det vara att vakna när jag inte gick på droger. I stället för som nu, när det enda jag tänker på är hur ska jag få ihop den här dagen, vad ska jag göra för att ha råd med heroinet. Det enda jag kan nu är brott.
Fotnot: Jocke heter egentligen något annat.