Jobben vandrar över gränserna
Foto:
Strejkerna och debatten som följde av skolbygget i Vaxholm för fem år sedan är ett bra och viktigt exempel på två krockande visioner. Å ena sidan visionen om den trygga nationen där alla är garanterade goda villkor genom fackliga kollektivavtal. Å andra sidan visionen om Europa. Visionen att fritt kunna röra sig mellan kontinentens olika länder och arbeta där man själv vill och får bäst betalt för sitt arbete. De båda behöver inte vara oförenliga, även om vissa element i den svenska modellen kan behöva omvärderas.
I Den kapitalistiska välfärdsstaten (Norstedts 2009) beskriver nationalekonomen Andreas Bergh den svenska modellen som bestående av fyra element: blandekonomin, korporatismen, den generella välfärdspolitiken och Rehn Meidner-modellen. Den del som framför allt skulle kunna hotas av den fria rörligheten av arbetskraft är korporatismen, alltså det starka fackliga inflytandet.
I stället för att exempelvis minimilöner regleras av lagen, bestäms de i Sverige i samförstånd mellan fackförbund och arbetsgivare. Sett utifrån händelserna i Vaxholm, är det svårt att se hur korporatismen i Byggnads tolkning skall kunna fortleva i harmoni med den fria rörligheten och EU:s utstationeringsdirektiv.
De svenska fackförbunden, med Byggnads i spetsen, såg till de svenska arbetarnas bästa - inte till arbetarnas bästa på skolbygget i Vaxholm. Och med det perspektivet skulle närvaron av lettiska och ryska byggarbetare leda till en lönedumpning på den svenska arbetsmarknaden. Slutsatsen är logisk: "Go home!"
Det är inte bara baltiska byggarbetare och polska rörmokare som drar nytta av möjligheten att arbeta i andra länder än sitt eget. Många svenska ungdomar ser det till exempel som en självklarhet att kunna åka till Norge - som har ett avtal med EU om fri rörlighet - och arbeta. De svenska ungdomarna upplever att de får en hög lön, trots att den ofta är betydligt lägre än en norrman skulle få för samma arbete. Ändå är det få som klagar, för svenskarna utför okvalificerade arbeten som norrmännen själva inte vill ha.
På samma sätt fungerar det i hela Europa. Luckor i sysselsättningen fylls av grupper från andra länder som har den kompetens som saknas. Att förena kompetens och behov är en nyckel för att säkra den europeiska tillväxten. Dessutom är sysselsättningsgraden betydligt högre bland geografiskt rörliga arbetstagare.
Den fria rörligheten över nationsgränserna är en grundläggande del av Europatanken. Arbetstagare skall fritt kunna röra sig mellan EU-länderna, och söka sig dit de helst vill arbeta. Men det är viktigt att den ambitionen inte slår över i europeisk "nationalism". Att vi monterar ned gränserna inom EU, får varken innebära att medlemsländerna förlorar sina nationella särdrag eller att vi bygger murar kring unionen. Den europeiska flyktingpolitiken måste följaktligen vara generös, och vi måste vara öppna för även utomeuropeisk arbetskraftsinvandring. Asylsökande måste ha rätt att röra sig mellan medlemsländerna och bedömas på likvärdiga grunder, oavsett vilket land de kommer till först.
I grund och botten är den fria rörligheten inte en fråga om fackförbund eller lönedumpning. Den är kärnan i det europeiska samarbetet, och frågan om din och min rätt att flytta till Prag, Paris eller Lissabon och arbeta med det vi själva vill. En rätt som många av oss ser som självklar. Och en rätt som vi - i konsekvensens namn - måste tillerkänna våra medmänniskor runt om i Europa i stället för att bemöta deras drömmar med facklor och glåpord.
Så jobbar vi med nyheter