Jobb utan kollegor

Anna Franklin är poet och frilansjournalist och ett välkänt ansikte i Uppsalas kulturliv. Varje måndag går hon på frilansmöten. Då träffas flera journalister på ett kafé i Uppsala. Som ensamföretagare gäller det att finna ett socialt sammanhang, ett substitut för kolleger.
– Måndagsträffarna är en bra start på veckan. Vi diskuterar jobb och problem som frilans. Vi peppar varandra, bollar idéer och hjälper varandra att hitta intervjupersoner och tidningar att kontakta. Vi pratar kreativitet, om hur mycket man ska ta betalt och om saker som hänt i samhället. Eftersom vi har olika inriktning är vi inte konkurrenter, berättar Anna Franklin.
I ungefär tio år var köksbordet hemma i Fålhagen hennes arbetsplats. När hon skulle äta flyttade hon på datorn.
– Det var lite jobbigt att inte ha något arbetsrum, men jag var effektiv mitt i allt kaos, säger hon.
Sedan en tid hyr hon ett rum på Föreningen Lokalen, ett frilanskontor på Kungsgatan där det doftar linoleummatta och papper. I längden blev det ganska tråkigt att inte ha några kolleger, även om hon i rollen som journalist träffar många människor när hon är ute och intervjuar.
– Vi är fyra som är här ganska ofta och sedan jag kom hit har vi börjat dricka kaffe ihop ibland, berättar Anna Franklin.
Hon ser också fördelar med att jobba ensam.
– På en arbetsplats är det svårare att gå undan. Emellanåt är det skönt att få vara ifred.




Tapetseraren Britt-Marie Angelöf i Bälinge tycker att det går väldigt bra att jobba ensam.
– Jag har ju fritid också, säger hon.
De andra tapetserarna i Uppsalatrakten känns som kolleger, även om de är egenföretagare och sitter utspridda. De lånar allt från häftklammer till stoppningsmaterial av varandra och köper material gemensamt för att spara pengar. Vid stora jobb kan de hjälpas åt.
Några av dem träffas en gång i månaden över frukost. Då delar de erfarenheter och diskuterar bra material och kvalitetstyger. Men de pratar inte bara jobb.
– Mest är det en social grej. Det känns jätteviktigt. Det är glada, trevliga människor och för mig är det uppfriskande att träffa yngre, säger Britt-Marie Angelöf, som tänker pensionera sig till årsskiftet.
Tidigare arbetade hon i många år på Kooperativa förbundets huvudkontor i Stockholm, som redovisningsledare.
– Jag trivdes med att ha arbetskamrater också, men jag känner inte att jag saknar det. När jag är pratsugen ringer jag bara någon. Konstigare är det inte.




Morgon och kväll träffas de sex chaufförerna i Nils-Erik Hahnes åkeri, AR Transport AB i Knivsta. Däremellan är det var och en i sin hytt som gäller.
I 40 år har Nils-Erik Hahne kört lastbil. Han minns en tid före mobiltelefonerna. Då var det riktigt ensamt, särskilt när han likt en sjöman var ute flera månader i sträck i Europa.
– Då fick man sitta och fantisera i sin lilla värld. Men det fanns fler långtradarkaféer då, där man fick kontakt med andra. På den tiden hade man tid att sitta en halvtimme, minns han.
Nu upplever han det inte alls som lika ensamt längre, eftersom han kan ha telefonkontakt med chaufförerna i företaget. Och även om Nils-Erik Hahne inte träffar några av sina egna kolleger under dagen så möter han andra människor, till exempel när han lossar lasten.
– Då dryftas köer, det politiska läget, poliskontroller och fartkameror, berättar han. För honom är kollegernas funktion social, men det behovet fylls också av de speditörer och kunder han träffar.