"Go down, better" och "No you are not going to die, we will do this together" blev Jënni Jalonens två mantran färden ner.
Uppe på 6 000 meters höjd sprack drömmen. Jënni Jalonen från Uppsala satt i sitt tält på berget Himlung Himal i Nepal och reflekterade över hur hon skulle kunna ta sig till en ännu högre höjd.
Med huvudvärk, illamående och låg energi intalade hon sig själv att resan kunde fortsätta, men när hon började spy satte hennes vän Nico stopp för äventyret.
– Jag började gråta för jag mådde så dåligt. Det var tur att han såg allvaret och att jag var tvungen att ta mig ned. Jag hade tappat kontrollen över mina muskler och såg inte helt, men jag skulle gå ned med mina stavar. Det var som att jag hade druckit 10 liter vodka, säger Jënni Jalonen.
Fem steg fram. Vila. Fem steg till. Kräkas. Jënni Jalonen hade fått HACE – extrem höjdsjuka som är livshotande. Det visste hon däremot inte då. I stället för att gå upp mot nästa läger började färden nedåt tillsammans med Nico som också hade tänkt ta sig till toppen.
– Jag tror det var någon form av överlevnadsinstinkt som väcktes i mig. Jag visste att jag var tvungen att gå ned. Det enda jag ville var att sova, men det får man absolut inte göra. Vid ett tillfälle lade jag mig på en sten och kände att hela kroppen höll på att stänga av. Jag sa till Nico att jag inte var redo att dö än.
När det blev alldeles för tungt och svårt blev Jënni Jalonen buren av en annan klättrare som hon gjort sällskap uppför berget med.
Färden tog flera timmar och hon skulle bestämt klara av det själv, trots att hon började tappa kontroll över kroppen.
En fem meter hög vägg erövrades, trots att kroppen sade ifrån. En bergvägg var hon också tvungen att vira sig ned för. Långsamt gick det och illamåendet kom tillbaka. Hon var tvungen att stanna och kräkas i luften innan fötterna var på marken igen.
– Jag drämde in i väggen flera gånger och hade ingen kontroll. Min enda tanke var att jag måste hålla i repet och inte släppa taget. Helt otroligt att jag lyckades.
Efter flera timmars gång anslöt tre ytterligare personer som tillsammans bar ned Jënni Jalonen över glaciären med hjälp av en bordsduk.
Något som vana bergsklättrare packar ned i väskan är medicinen Diamox som hjälper kroppen att vänja sig vid höjden. Men den hade glömts kvar vid lägret.
– Då tryckte jag på SOS-knappen för då förstod jag hur illa det var, säger hon.
Läget blev så pass allvarligt att Jënni Jalonen fick bära syrgasmask sista biten.
Resterande bit fick hon hålla sig fast på Nicos rygg. Hon kunde inte gå längre, det gick inte. Terrängen var svår med snö, sten och klippor. När de snart var framme kom tre nepalesiska män som hade tagit sig upp för att hjälpa till.
– De hade med sig en bordsduk som de virade in mig i för att lättare kunna bära mig. De tog ett steg i taget över moränen, andades ut och tog nästa steg. Det kan inte ha varit lätt. Imponerande insats, jag är otroligt tacksam.
Utan problem tog sig Jënni Jalonen till 6000 meters höjd. Dagen efter fick hon vira sig ned för samma bergsvägg fast med höjdsjuka.
Egentligen hade Jënni Jalonen behövt evakueras från lägret där äventyret upp mot toppen tog slut.
– Min kontaktperson kunde se på kartan att jag var på väg ned och frågade om jag behövde helikopter, men de meddelandena såg jag inte förrän efter.Min pojkvän fick sedan veta att det var ett nödfall på gång och organiserade räddning. Jag hade egentligen behövt det direkt men det var också en röd dag i Nepal så helikoptern kom först dagen efter.
Bergsklättraren Jënni Jalonen tog sig till Nepal för att slå världsrekord, då hon skulle ta sig upp på toppen så snabbt hon kunde.
Sista natten nere i baslägret fick Jënni Jalonen spendera med syrgasmask. Dagen efter flögs hon över bergstopparna till akuten i Katmandu och fick beskedet att hon hade vätskesvullnader i hjärnan. Då bekräftades det att det var HACE.
– Jag blev inte så förvånad men jag insåg då att det var allvarligare än vad jag trodde. Då kom känslorna ikapp mig. Jag är så tacksam för att det hade gått så bra ändå för det är livshotande.
Jënni Jalonen efter händelsen: "Jag har alltid varit en nervös person, jag är inte längre rädd för smågrejer. Det är jätteskönt, jag känner mig lugn i själen på något vis".
I dag har Jënni Jalonen balansen och synen tillbaka. Hjärnan har dock inte återhämtat sig helt.
– Jag fick inte fram orden så bra och kunde inte riktigt fokusera med ögonen när jag kom hem till Sverige. Det är borta nu men jag orkar inte med lika mycket som innan.
Målet med resan var att göra ett rekordförsök på berget som är 7 126 meter högt. Hon skulle ta sig till toppen och tillbaka på ett försök – och göra det så snabbt som möjligt.
Jënni Jalonen, 29 år, från Uppsala skulle ta världsrekord i Nepal men fick höjdsjuka.
Nu är Jënni Jalonen hemma i Uppsala igen. Innan hon beger sig vidare från intervjun fäster hon blicken i himlen.
– Jag har respekt för det som hände men jag har lärt mig så mycket nytt. Mer än om allt hade gått vägen. Jag är mer kapabel än vad jag tror.
Just nu har hon inga planer på att göra ett nytt försök.
– Känner jag mig själv rätt kommer suget komma igen. Då kommer jag förhoppningsvis längre på mina nya lärdomar än vad jag gjorde denna gången, säger hon.