Kristoffer känner att hans uppgift till stor del varit att stötta Jessica emotionellt. ”Jag har känt att jag behövt hålla humöret uppe för hennes skull.”
"Hur länge ska man orka kämpa innan man fördärvar sig själv?"
Det undrade Jessica Ulander i höstas på sitt Instagramkonto, där hon berättar om sin och Kristoffers kamp för att bli gravida.
– Det jobbigaste är den känslomässiga berg- och dalbanan. Hopp och sedan sorg och sedan nytt hopp och så sorg igen. Under de jobbigaste perioderna har jag gråtit varje kväll och bara velat sitta hemma. Man slutar leva, kvar är bara ett skal, säger Jessica.
Kristoffer tittar på henne.
– För mig har det varit jobbigast att se dig så ledsen.
De är bägge 32 år. Fyra och ett halvt år har gått sedan de bestämde sig för att bilda familj. Två barn, tänkte de sig. Jessica skrattar till när hon minns de första månadernas förväntansfulla tillit till hur snabbt och enkelt allt skulle gå.
– Och nu. Nu känner jag att bara vi får ett barn. En liten individ att få pyssla om och ge all den kärlek som man har över. Det är så tydligt att det saknas något i livet.
Jessica och Kristoffer har allt mer börjat fundera på hur en alternativ framtid, utan barn, skulle bli.
Jessica och Kristoffer har fått tre missfall. Varje gång slutade fostrets hjärta att slå i vecka 7. Bakom sig har de också tre IVF-försök, alltså provrörsbefruktningar, på Akademiska sjukhuset.
Ingen vet varför det inte blir något barn. Alla prover ser toppen ut.
– Det är nästan det jobbigaste. Det hade varit skönare om någon sagt att ni kan tyvärr inte bli gravida. Då hade man inte behövt fundera, säger Kristoffer.
– Och om man upptäcker något fel kan man ofta fixa det. Jag är helt övertygad om att det är något fel inne i mig, men att sjukvården inte hittar det, säger Jessica.
Den där övertygelsen ger henne också skuldkänslor hon egentligen vet att hon inte ska ha: att det är hennes fel att Kristoffer inte får ett barn. Det är ju hon som inte blir gravid.
På Instagramkontot ”kampentill3” berättar Jessica om barnlösheten, både för sin egen och andras skull. ”Vi behöver dela med oss mer i det här ämnet”, säger hon.
För två år sedan flyttade de hit till ett rött parhus i det lilla samhället Övergran strax utanför Bålsta, granne med hästhagar och en faluröd bygdegård. Här skulle en treåring springa runt nu, om den första graviditeten fått gå hela vägen. Särskilt Jessica har ibland svårt att undvika tanken.
Omkring oss tassar i stället hunden Rutan, en tillgiven ettårig australian shepherd, runt på parketten. Då och då kommer hon fram och lägger med bedjande ögon huvudet i någons knä för att bli klappad. Rutan är här på prov. I höstas bodde hennes bror Storm här, men strax före jul dog han i en valpsjukdom.
– All den där kärleken som jag har över, den kärleken gav jag till Storm. Men inte ens en hund fick vi behålla, säger Jessica.
Sedan en vecka tillbaka bor hunden Rutan hemma hos Jessica och Kristoffer. Förut hade de Rutans bror Storm, men strax innan jul dog han i en valpsjukdom. ”All den där kärleken som jag har över, den kärleken gav jag till Storm. Inte ens en hund får vi behålla”, säger Jessica.
Under flera år överskuggade försöken att få barn allt annat i deras liv. Övriga planer har satts på vänt i en tillvaro kretsandes kring ägglossning, IVF-behandlingar, tester, väntan och förtvivlan. Flytta till fjällen, som de drömmer om? Det går ju inte nu. Åka på semester? Nej, det passar inte med IVF-försöken.
Och runt omkring dem har vännerna fått barn, ofta utan några som helst svårigheter. Det har varit jobbigt och känsligt, konstaterar Jessica.
– Klart att jag är glad för mina vänners skull. Men samtidigt påminns man ju om det fantastiska som andra får uppleva, men inte jag.
Om de inte får egna barn kommer de nog att leva ett liv utan barn. ”Adoption känns inte som vår väg, inte nu i alla fall. Men det kanske ändras”, säger Kristoffer.
Utan barn hamnar de också lite i ett slags utanförskap. Både vad gäller samtalsämnen och umgänge.
– De som har barn hinner ju inte träffas som förr. Min bästa kompis har tre barn nu, och vi träffas mer och mer sällan, säger Kristoffer.
Han skrattar till.
– Och när man varit där och åker därifrån kan man ju tänka herregud, vilket kaos.
På arbetstid påminns Jessica ständigt om sin längtan. Hon är nämligen förskollärare.
– Samtidigt som det är fantastiskt att få vara med barnen är det ju inte mina barn. Och många av dem får ju syskon, och när föräldrarna kommer och ska visa upp den nyfödda bebisen ... mina förstående kolleger har sagt till mig att gå och ta hand om något annat, så att jag inte behöver titta på bebisen.
På sociala medier följer Jessica många andra som också kämpar för att få barn. ”Det finns ett stort fantastiskt community, som man egentligen inte vill vara en del av men som man är tacksam över finns.”
Att vara ofrivilligt barnlös har i perioder känts väldigt ensamt, berättar Jessica. Hon skrev länge dagbok, och i juni 2021 bestämde hon sig för att dela med sig av sina tankar och känslor på det öppna Instagramkontot "kampentill3". Hon följs av familj och vänner och hundratals okända.
– Jag ville både få dela med mig och få kontakt med andra ofrivilligt barnlösa. Våra vänner är fantastiska, men de enda som riktigt kan förstå hur man mår är andra som går igenom det här.
Efter det tredje misslyckade IVF-försöket i höstas tog orken slut. Jessica och Kristoffer bestämde sig för att ta en paus från besöken på reproduktionscentrum på Akademiska och – så långt det går – från tankarna på barn.
I flera år har allt i Jessica och Kristoffer Ulanders liv kretsat kring kampen att få barn. Nu har de tagit en paus från fertilitetsbehandlingar "för att inte gå under”, som Jessica uttrycker det.
De har gått hos en psykolog, vilket blev en vändning för Jessica. Att varje kväll skriva ner tre saker som hon är tacksam över, för att få syn på det som är positivt i livet, har hjälpt.
Kristoffer känner en stor lättnad över att hon mår bättre.
– Jag har känt det som min uppgift är att stötta Jessica emotionellt. Att jag behövt hålla uppe humöret för hennes skull, säger han.
Har du kunnat vara ledsen?
– Jag vet inte ... jag är ju en person som är bra på att tänka positivt, så jag har väl kanske inte känt att jag behövt vara ledsen. För mig har det heller aldrig varit lika viktigt med barn som för Jessica.
Vården har inte hittat någon förklaring till att Kristoffer och Jessica inte får barn. De upplever bägge att det är bland det jobbigaste: att inte få några svar.
Ingen av dem upplever att barnlösheten drivit dem isär – snarare att de kommit närmare varandra. I pausen från fertilitetsbehandlingar har det nu också skapats utrymme för funderingar kring en alternativ framtid, utan barn.
– Klart att det är tråkigt, men jag vet att vi skulle ha ett fantastiskt och meningsfullt liv ändå så länge vi har varandra. Och det är ju ett stort ansvar som försvinner om man inte har barn: hur jag lever och vad jag lämnar efter mig spelar inte alls samma roll, säger Kristoffer.
Men en sak bekymrar honom: Hur skulle livet bli som gammal?
– Att vara 80-85 och inte ha barn och barnbarn ... och när en av oss lämnar. Shit, en sådan framtid tycker jag inte om.
– Ja, och på jularna om 20 år, vem ska vi bjuda in oss till? säger Jessica.
– Det är ju därför det är så viktigt att fortsätta leva och fortsätta träffa folk. Annars har man ingen.
Jessica och Kristoffer Ulander har känt det som att alla andra går vidare i sitt liv, medan de står kvar och stampar på samma ställe. Den senaste tiden har en fråga växt sig allt starkare hos dem bägge: Hur länge de ska orka försöka?
Kvar i frysen på Akademiska sjukhuset ligger sex embryon som de kan använda i nya insättningsförsök.
Men de har ännu inte bestämt hur de ska göra. Faktiskt inte ens pratat om det alls på sistone, konstaterar Jessica lite förvånat. Hon tittar på Kristoffer.
– Men två försök till vill vi väl göra?
Samtidigt vet hon vilket känslomässigt helvete som väntar om det inte heller nu blir något barn.
– Men man har ju hört om folk som gjort tio försök och så elfte gången så går det ... Så hur ska man veta när man ska ge upp?