– Jag måste landa först, säger hon när jag ringer och ber om en intervju i oktober i fjol.
– Jag har inte landat riktigt än, säger hon nästa gång jag ringer.
Jag ringer igen och det har hunnit bli november.
– Kan du återkomma i nästa vecka? svarar hon.
Då är det december och jag börjar tappa hoppet. Kanske vill hon inte. Men Jennie håller på att landa, är dock väldigt upptagen; sedan två år tillbaka är hon vd för Airport City Stockholm.
Äntligen bokar vi intervjun.
– Att berätta sanningen har varit helt magiskt och jag har gråtit så mycket. Jag vet inte hur många som skrivit till mig. Reaktionerna har varit helt ofattbara. Kanske är det mellan 200 och 300. Jag har svarat på alla mejl och meddelanden och det har tagit många timmar, säger hon när vi till slut träffas i januari på ett kafé i centrala Uppsala.
Uppsalabon Jennie Claessons tillvaro skakades om rejält när hon i höstas berättade i tidningen Chef och TV4 om sin bakgrund med missbruk och psykisk ohälsa. Men allt startade i Mentorpodden. Där nämnde hon att hon levt utanför samhällets normer. Sen stod media i kö och ville veta vilken typ av utanförskap det handlade om. Jennie tog sig en funderare om hon var beredd att berätta sanningen.
Många år tidigare hade hon ätit lunch med kolleger på Kungsholmen i Stockholm och en av dem hade tittat ut genom fönstret och sagt: ”Kan man inte bara ta de där knarkarna, ställa dem på rad och skjuta dem."
Jennie var ung och insåg att det smartaste för hennes del borde vara att hålla tyst som en mussla om sitt förflutna, annars skulle hon inte passa in i näringslivet och missa chansen till karriär.
– Men i höstas bestämde jag mig för att välja tillit. Skulle jag få sparken så var det meningen. Lyckligtvis hade jag en väldigt bra styrelse, säger hon och tar en tugga av sin ostsmörgås.
I bakgrunden är kaféets glada popmusik på ganska hög volym.
Den mer erfarna Jennie bestämde sig alltså för att ta risken och tala öppet om sin bakgrund.
– Jag kom fram till att om min historia skulle kunna rädda en enda person ur missbruket så var det värt det.
Och inte bara styrelsen skulle visa sig vara förstående. Efter Jennies öppenhjärtiga story kom oräkneliga reaktioner från människor som också varit musslor. Och alla var positiva.
Det var allt från näringslivstoppar som missbrukade och identifierade sig med henne, till de som fått mod att tackla andra svårigheter i livet. En hög chef som just gått igenom en livskris valde att prata öppet om det inför sina anställda.
Jennie blir märkbart rörd när hon berättar.
– Vi måste få bort stigmatiseringen kring psykisk ohälsa och missbruk. Det finns så många fördomar och det slår extra hårt mot kvinnor, säger hon, och påpekar att vem som helst kan bli missbrukare och att det inte syns utåt vem som är det.
– Jag har träffat människor på mingel här i Uppsala och sett att de varit drogpåverkade. En missbrukare behöver inte se nedgången ut och kan var fullt fungerade i sitt yrke. Men den som är beroende av droger är aldrig fri. För många leder missbruket till döden eller till ett kroniskt livslångt lidande, säger hon.
Många av Jennies vänner är döda och hennes exman dog under ett återfall när han varit drogfri i flera år.
Redan under uppväxten kände Jennie att hon var på fel plats i livet och att något fattades henne. Hon växte upp i blå loftgångshus i Södra Ryd, en stadsdel i Skövde, där det var lätt att få tag på droger.
– Jag kan inte sätta någon diagnos på mig själv som ung men jag hade mycket ångest och fick panikattacker.
Hennes föräldrar valde att gå med i ett religiöst samfund. Då var det slut med att fira födelsedagar, jul och påsk, och hon fick nya konstiga regler för hur hon skulle leva.
Jennie, som var äldst av fyra syskon, gjorde revolt. Flera av dem hon hängde med använde droger och när hon själv provade märkte hon att det blev tyst och lugnt i huvudet.
Hon kom in på dansgymnasium och flyttade till Skellefteå. Där fick hon nya vänner varav några var missbrukare. Hon fortsatte att ta amfetamin och fick morfinopiater utskrivna av läkare. På grund av drogerna hamnade hon på sjukhus och lovade att sluta sitt missbruk men fortsatte leva dubbelliv med lögner.
Efter gymnasiet lämnade Jennie sin stora kärlek, flyttade till Stockholm och började jobba som säljare.
– Jag var jätteduktig på att sälja. Hade en egen metod. Men de upptäckte att jag var påverkad på jobbet och jag fick sparken efter någon månad.
Då var hon ensam, hemlös och arbetslös, sov i trappuppgångar och höll till på plattan vid Sergels torg.
– När jag kom till Stockholm ökade destruktiviteten. Som ung kvinna är man extra utsatt.
Det hårda livet gjorde att hon kom till en punkt när hon inte ville leva längre.
– Men jag var för rädd för att ta livet av mig. Då bestämde jag att ge mig själv en chans – en alltså, inte fler – att sluta med drogerna, säger hon.
Jennie gick till socialen men där trodde man inte på henne först. Inte kunde den unga söta flickan behöva behandling.
– Jag är ganska van. Det finns många fördomar om hur missbrukare ser ut. Samma var det när polisen kom till kvartar där vi höll till. De muddrade alla andra efter droger men inte mig, säger hon och visar mig hur hon kunde se ut när hon spelade oskyldig.
I dag har hon varit helt drogfri i över 20 år och hunnit arbeta som regionchef för Ung företagsamhet, för Företagarna och för Stockholms handelskammare i Uppsala län. 2003 blev hon kär och flyttade till Uppsala.
Just nu håller hon på att avsluta sitt arbete som vd för Airport City Stockholm. Hon ska satsa på politiken i stället. Engagemanget har hon haft under många år och nyss blev hon vald till Liberalernas toppnamn i Uppsala kommun. Första mars efterträder hon Helena Hedman Skoglund, blir kommunalråd på heltid och ordförande i utbildningsnämnden.
– Sen jag blev drogfri vill jag ge tillbaka till samhället. Jag har fått tillgång till behandling och självhjälpsgrupper med människor som gått före och visat mig att det går att sluta med droger.
Hon tror på individens ansvar men också på att samhället ska finnas där när vi inte kan stötta oss själva.
Varför har du inte blivit bitter och förstörd efter allt hemskt du upplevt?
– Jag lever ju! Jag har livet! Och är extremt tacksam för det. Om inte så många människor hade burit mig på axlarna när jag inte kunde gå själv hade jag varit död nu.