Jasmine beskriver hur hon blev helt nedbruten i processen att beviljas kejsarsnitt. Hon är långt ifrån ensam, i Facebookgruppen "Rätten att välja kejsarsnitt" har hon hittat stöd, där flera tusen andra kvinnor samlas för att prata om liknande upplevelser.
För drygt ett år sedan föddes Jasmines dotter via ett planerat kejsarsnitt på Akademiska sjukhuset. "En helt underbar förlossning," säger hon, men vägen dit beskriver hon som ett rent helvete.
Jasmine lider av extrem förlossningsrädsla, en ångest som har följt henne så länge hon kan minnas och som bottnar i en fobi för vaginala undersökningar.
– Min största rädsla är att drabbas av vaginala bristningar, eftersom det skulle innebära upprepade undersökningar och potentiellt flera operationer.
När hon blev gravid visste hon direkt att ett planerat kejsarsnitt var det enda alternativet för henne. Vid inskrivningen hos barnmorskan i vecka 6 uttryckte hon sin önskan om kejsarsnitt.
– Jag fick som svar att vi skulle avvakta till vecka 20. Det innebar ungefär tio veckors väntan, och då hade ju halva graviditeten redan gått.
Under dessa veckor förvärrades Jasmines ångest av ovissheten.
I vecka 20 blev Jasmine skickad till en så kallad Aurorabarnmorska, specialiserad på förlossningsrädsla. Men hon visste redan från början att samtalsterapi inte skulle lindra hennes ångest.
När Jasmine beskrev sin rädsla för vaginal förlossning för vårdpersonalen, kände hon sig inte förstådd eller tagen på allvar.
– Om man kan få hjälp med sina rädslor så är det jättebra. Men i mitt fall, där jag har levt med denna djupa rädsla hela mitt vuxna liv, kändes det inte realistiskt. Att förvänta sig att jag skulle kunna övervinna en livslång rädsla på bara några månader var helt orimligt.
Tiden hos Aurorabarnmorskan avbokades, och Jasmine skulle i stället få träffa en läkare – men väntetiden var lång. I vecka 25 hade Jasmines ångest blivit så överväldigande att hon inte längre klarade sin vardag och blev sjukskriven.
– Jag kunde inte ta mig upp ur sängen. Ångesten tog över helt, säger hon.
Trots att hon tidigare hade planerat att slutföra sina studier under graviditeten, tvingades hon nu lägga dem åt sidan.
I vecka 27 fick Jasmine träffa en psykolog, och samtalen fortsatte fram till vecka 30. I samma vecka fick hon träffa en läkare.
"Jag vet att jag är långt ifrån ensam. Därför vill jag berätta om det här, det måste ske en förändring", säger Jasmine.
Mötet med läkaren beskriver hon som det absolut värsta under hela processen. Jasmine kom dit, nedbruten och med en förhoppning om att få stöd.
– Läkaren stirrade på mig medan jag grät. Hon visade ingen empati och pratade bara om riskerna med kejsarsnitt. Hon beskrev också i detalj hur man syr underliv, trots att jag förklarade att det är min största skräck. Sedan krävde hon att jag skulle träffa en specialistbarnmorska för att behandla min rädsla.
Kan du förstå vårdens vilja att remittera dig till en specialistbarnmorska för att hjälpa dig övervinna din förlossningsrädsla?
– Jag upplevde inte att jag blev hjälpt, mitt mående försämrades snarare. Det kändes som en kampanj för att övertyga mig om att en vaginal förlossning är bättre. När jag uttryckte min rädsla för förlossningsskador, ifrågasatte de min definition av "skada”. Jag kände hela tiden att de förminskade mina känslor.
"Graviditeten var fruktansvärd, men förlossningen var helt underbar", säger Jasmine.
Kampen för att få ett kejsarsnitt fortsatte och i vecka 31 träffade hon en Aurorabarnmorska igen. Besöken fortsatte i vecka 32, tillsammans med flera telefonsamtal följt av ett besök hos en psykiatriker i vecka 33.
– Jag mådde sämre och sämre efter varje besök hos vården. Min upplevelse är att de använde sig av ren skrämselpropaganda med avsikten att jag skulle föredra vaginal förlossning.
Den långvariga väntan på att få sitt önskade kejsarsnitt på Akademiska sjukhuset förstärkte Jasmines rädsla för vaginal förlossning.
Vid ett tillfälle frågade hon specialistbarnmorskan varför processen tog så lång tid, och fick svaret att de hoppades att hon skulle ändra sig.
– Jag var påläst och kände till riskerna med respektive förlossningssätt. För mig vägde riskerna med vaginal förlossning betydligt tyngre. Jag förstår inte varför de försökte vänta ut mig när de visste att jag mådde så dåligt av ovissheten.
Efter flera samtal med vården beviljades Jasmine slutligen det planerade kejsarsnittet i vecka 35. När hon frågade läkaren varför de till sist beviljade hennes önskan, blev hon helt paff av svaret:
– "Du blev beviljad för att du var så påläst och bestämd," sa läkaren till mig.
Jasmine är tacksam över att hon till sist beviljades snitt: "Jag hade tur. Det finns kvinnor som tvingas till vaginal förlossning trots den här rädslan."
För Jasmine är tanken på en ny graviditet inte självklar. Att gå igenom samma process igen är helt otänkbart.
– Alla kvinnor bör få en individuell, faktabaserad bedömning, där även de psykiska riskerna tas i beaktande. Man ska inte behöva må så dåligt som jag gjorde under graviditeten, det måste ske en förändring.
Den långvariga kampen för ett kejsarsnitt har gjort Jasmine tveksam till fler barn.