När min dotter gick på dagis på 1980-talet var hon en dag ledsen när jag kom och hämtade henne. Hon hade inte fått följa med de större barnen och ”lämna katten”, vilket hon, som var en stor djurälskare, tyckte var djupt orättvist. När jag frågade personalen visade det sig att det var Lennakatten det handlade om. Jag fick förklara för min dotter och det hela redde upp sig, men jag tog som kompensation med henne på en för oss båda faktiskt oförglömlig resa med Lennakatten. Utan denna förhistoria hade den resan kanske aldrig blivit av.
Lennakatten, den smalspåriga museijärnvägen mellan Uppsala och Faringe på dryga 32 km kom igång 1974, sedan den gamla persontrafiken på Norra Roslagsbanan upphört 1966 (godstrafiken upphörde 1977). Järnvägen ägs av Uppsala kommun men drivs bl a av föreningen Stockholm-Roslagens Järnvägar. Den trafikeras med ångloksdragna tåg och rälsbussar från 1950-talet. Resorna utgår från Östra station i Uppsala. Under ombyggnaden av stationsområdet är dock stationen tillfälligt flyttad till Bergsbrunna.
I serien Järnvägsminnen nr 10 presenteras nu historien om Norra Roslagsbanan av en av föreningens eldsjälar, Owe Danneskog. Han har inte själv arbetat vid SJ, men det har hans far Sture, vilket har medfört att Danneskog ändå levat hela sitt liv med järnvägen. Fadern började som stationskarl på Uppsala Östra, men fungerade också som biljettgranskare och bromsare innan han 1954 fick fast tjänst som konduktör och tågbefälhavare. Det är faderns och sina egna minnen Danneskog återger i boken.
Även om författaren berättar personliga minnen knutna till tågtrafiken blir boken dock ett mer generellt tidsdokument, ett stycke tåghistoria i det moderna efterkrigssverige. Säkert väcker berättelserna också minnen hos läsarna. Många minns kanske den tragiska olyckan på Danmarksgatan 1961, då en rälsbuss påkördes av en lastbil och spårade ur. Rälsbussföraren, berättar Danneskog, vägrade tjänstgöra på Uppsalalinjen efter händelsen. Andra minns kanske angenämare saker som inspelningarna av Piratens Levande bilder 1972 eller Nisse och Greta 1975, bägge i Faringe.
Alla intressanta berättelser och hågkomster till trots är det ändå för de många och kulturhistoriskt värdefulla illustrationerna boken skall hyllas. OK, det är mest lok och vagnar, men de är fotograferade i en kontext som gör dem meningsfulla även för den som till äventyrs inte tycker att tåg är intressanta. Fast, finns det någon som tycker det? Är inte alla fascinerade av tåg? Eller är det för att jag själv är pendlare och har ett särskilt intresse för tåg, tågtider och anslutningar som jag blir så upphetsad över denna fina bok?