Järnladyn trettio år efteråt
Storbritannien på 1970-talet var Europas "sjuke man". Ekonomin föreföll röra sig i en ständigt nedåtgående spiral präglad av evig inflation och en fackföreningsrörelse som förlorat all förståelse för det som ekonomer brukar
kalla för de välståndsbildande krafterna. De två stora partierna, Labour och Konservativa, satt vart och ett på sitt sätt fast i en syn på staten som blockerade förnyelse och enskilda initiativ. Liberalerna hade en annan grundinställning men fick i kraft av valsystemet inget verkligt inflytande annat än på lokal nivå.
När Thatcher vann ledarposten i det konservativa partiet förändrade hon både bilden av partiet och, som premiärminister, bilden av Storbritannien. Ledarskapet i partiet övergick från traditionella aristokrater till företrädare för en ambitiös medelklass. Thatcher vägrade acceptera att fackföreningar som med öppna ögon strejkade bort stora delar av landets industri skulle få styra den ekonomiska utvecklingen. På samma sätt vägrade hon att acceptera att statens verksamhet alltid skulle växa.
Förändringarna var nödvändiga, men Labour förmådde inte följa efter. I stället gick partiet, samtidigt som Thatcher tog över makten, in i en dogmatisk marxistisk fas som ledde till att de reformvänner som fanns lämnade och bildade det nya partiet SDP som efter hand förenade sig med Liberalerna. Först med Tony Blair och Gordon Brown förmådde Labour ta sig upp ur diket och på nytt bli i stånd att vinna en majoritet av de brittiska väljarna.
I sin personliga framtoning, med dräkt och handväska och en förmåga till bitande repliker, vann Thatcher en sorts motvillig beundran också från sina motståndare. Den stora triumfen blev Falklandskriget, då hon satsade Storbritanniens militära prestige på att återta de brittiska öarna i Sydatlanten från den argentinska militärjuntan som invaderat 1982.
Det är inte konstigt att Thatcher åkallas, beundrande eller fördömande, när världsekonomin nu står lika stilla som den brittiska ekonomin gjorde vid 70-talets slut. Men bilden av henne, både från anhängare och motståndare, blir ofta ytlig. Insatsen för att bryta den brittiska ekonomins förlamning var nödvändig och innebar ett epokskifte i efterkrigstidens historia. Det var rätt att slå tillbaka mot juntan i Argentina. Men "Thatcherismen" i övrigt har en annan karaktär.
Före 1979 förknippades Thatcher i första hand med starkt konservativa attityder till brottslighet, lag och ordning och minoritetsfrågor. Och under hela sin karriär gav hon uttryck för en brittisk nationalism som under 80-talet blev alltmer Europafientlig. Den som påstår att hon avvecklade den brittiska välfärdsstaten eller drastiskt minskade statsutgifterna har fel - det gjorde hon aldrig. Men den som tror att Storbritanniens framtid ligger i nära samverkan med resten av Europa har starka skäl att kritisera henne - i detta avseende var hennes premiärministertid en period av ständigt missade chanser. Och den kollegiala relation hon efter sin avgång utvecklade till Chiles tidigare diktator Pinochet ter sig naturligtvis märklig för en person som alltid hävdat att hon står för frihet och västerländsk demokrati.
Thatcher, som numera drabbats av en demenssjukdom, var som politiker utpräglat konservativ på ett sätt som hennes beundrare utanför Storbritannien kanske aldrig riktigt insett. Det hon gjorde rätt var sådant som måste göras, men allt hon gjorde var inte rätt.
Så jobbar vi med nyheter