Han har ett ben i finkulturen och det andra ute i folkhemmet. Som Jan Arnald ger han ut romaner som får stort genomslag på kultursidorna, som Arne Dahl skriver han deckare som har försäljningsframgångar även utanför Sveriges gränser.
- För mig var det en pånyttfödelse när jag började skriva som Arne Dahl. Jag behövde börja om från början, eftersom jag hade hamnat på ett ställe där jag inte riktigt kände mig bekväm. Jag hade blivit stämplad som en lite svår författare och jag tyckte inte jag var så svår, säger han.
13 år efter debuten som Arne Dahl är han aktuell med en ny kriminalroman: "Viskleken". Serien om poliserna i A-gruppen är avslutad, men i den nya boken lever flera av karaktärerna kvar. Den här gången har Paul Hjelm, Kerstin Holm och Sara Svenhagen flyttats till en ny hemlig operativ enhet inom Europol, som fått namnet Opcop. Här handlar det om att lösa brott som på allvar har global betydelse.
- Min utgångspunkt för det hela var finanskrisen - och att allt hänger samman. Alla typer av brott hänger samman med alla andra typer av brott. Man kan ju se finanskrisen som en sorts brott också, med den oansvariga hanteringen av banker och finansinstitut.
Deckarna skriver han helst i ett enda flow. Då förflyttas intensiteten automatiskt till läsupplevelsen. Men "Viskleken" har krävt ovanligt mycket research - om allt från den italienska maffian till det amerikanska bankväsendet, miljöförstöring i Tibet och vissa persiennstroppars speciella konstruktion. Fast det gäller att inte researcha ihjäl sig, konstaterar han. Det är trots allt den litterära gestaltningen som är viktigast, inte petandet i detaljer.
Fyra böcker ska det bli i serien om det europeiska poliskollektivet i Opcop, nästa bok är redan på gång. Men Jan Arnald har inga planer på att lägga Arne Dahl i träda efter det.*- Det är för roligt att skriva deckare. Det är jobbigt i researchfasen, men själva skrivandet är fortfarande väldigt njutningsfullt. Att skriva som Jan Arnald är lite mer ångestladdat faktiskt. Det här är rätt neurosfritt.
Märkte du någon skillnad på mottagandet när det avslöjades att det var du som var Arne Dahl?
- Det blev ingen jätteskillnad, jag togs på lite större allvar kan man säga. Men det är två olika kretslopp ändå, med två olika mottagare. Där Jan Arnald-böckerna mottas av den kulturella offentligheten i första hand och inte når jättelångt ut i stugorna når Arne ganska långt.
I höst ger SVT fler svenskar chansen att lära känna karaktärerna i A-gruppen i en serie som baseras på Arne Dahl-deckarna. Jan Arnald har fått se de två första avsnitten i oredigerat skick och känner sig lättad över att inspelningen, med Shanti Roney som Paul Hjelm, verkar ha blivit så lyckad.
- Det finns inget som slår det konstiga ögonblick när jag gick in i ett rum på filmbolagets byggnad vid Frihamnen och alla A-gruppens medlemmar satt där. Plötsligt satt de där allihopa, karaktärer som jag skapat och levt med i mer än tio år. Det var en mycket märklig upplevelse.
Vad hoppas du att tv-serien ska betyda för dina böcker?
- Det jag hoppas är att de når ännu ett steg längre ut i stugorna. Mina läsare har nog generellt varit rätt högutbildade, det skulle vara trevligt om fler kunde jobba sig in i den här lite säregna världen utan att behöva vara storstadsintellektuella.
Jan Arnald om...
Liza Marklund:
- Arne Dahl och Liza Marklund debuterade samma år, 1998. Vårt förhållande till offentligheten har skiljt sig åt. Det där kändisskapet avstår jag gärna från.
Sjöwall & Wahlöö:
- Det tidsbundna kan frigöra böcker så att de blir mer eviga än tidsbundna. Det kan man se på Sjöwall & Wahlöö, de tecknar en superb bild av Sverige från slutet av 60-talet och framåt som gör att böckerna lever vidare.
Alistair MacLean:
- Jag läste extremt mycket deckare när jag var barn. Alistair MacLean var min favorit när jag var typ elva, vilket förmodligen var väldigt dåligt...
Leif GW Persson:
- Det är bara Leif GW Persson som har gnällt lite över fel i mina böcker. På en gemensam läsning i Tyskland påpekade han att jag hade gjort plastbanden som omgärdar en brottsplats rödvita i stället för blåvita. Han var jättesur för det.
Stieg Larsson:
- Stieg Larsson är en oerhört effektiv historieberättare. Men trovärdighetskravet försvann lite grand med honom, det här med att det ska vara trovärdiga människor som utreder och begår brotten, inga superhjältar. Jag tycker nog det är lite superhjältevarning på Stieg Larsson.