Varje gång vi skrattar åt en pojke som har tofs i håret och har målat naglarna, eller åt en man som spexar i kvinnokläder, bekräftar vi för våra barn att det som är kvinnligt är något skrattretande och mindre värt än det manliga. Skulle du skratta om du såg en tjej i mörk tröja och jeans?
– Flickor har större svängrum eftersom det är att gå upp i status att ta till sig något maskulint, medan det är att gå ned i status för en pojke att välja något feminint. Det är lättare för en flicka att spela fotboll än för en pojke att fläta håret, säger Maria Hulth, jämställdhetsexpert på utbildningsföretaget Jämställt.
Att uppfostra jämställt handlar om att vidga vad som är möjligt för barnet att välja och göra i livet, och sträva efter att skapa en tillvaro för dem där de inte förväntas göra något på grund av att de har ett visst kön.
– Det finns en missuppfattning som dyker upp ibland att om man uppfostrar barnen genusmedvetet försöker man pressa in dem i något de inte är. Man hjärntvättar dem att gå emot normen. Men det är ju precis tvärtom! Man låter dem bestämma själva, säger Maria Hulth.
Samtidigt kan det ibland vara lättare sagt än gjort även när ambitionen finns. Vi som är föräldrar i dag är uppvuxna i ett samhälle som inte hade kommit lika långt i sitt jämställdhetsarbete, och har med oss en uppsättning normer i ryggraden som kan vara svåra att bli av med.
– Om man vill förändra något behöver man försöka se sina egna mönster. Det är mycket som sker omedvetet i hur vi pratar med och rör vid barnen, säger Maria Hulth, och berättar om ett självupplevt exempel - trots att hon redan då hade jobbat med jämställdhet i flera år gjorde hennes dotter henne uppmärksam på ett tydligt mönster när Maria var med henne i skolan några dagar.
– Hon sa 'vet du mamma, du hälsar på tjejerna och killarna på olika sätt'. Först förnekade jag det och sedan insåg jag att hon hade rätt. Jag var mycket mer känslosam med tjejerna och frågade hur de mådde och så. Killarna körde jag den tuffa stilen med och sa mest 'tjena'. Hur vi som vuxna bjuder in till kommunikation genom hur vi pratar och vilket kroppsspråk vi använder skapar förväntningar på barnen att vara på ett visst sätt.
Men varför har det någon betydelse? Varför kan inte bara tjejer och killar vara olika? För att de snäva roller vi stoppas in i som barn gör att vi blir begränsade som vuxna i vad vi tror är okej att tänka och känna. Att få möjligheten att leka med allt möjligt som barn skapar helare människor, menar Maria Hulth. Om man får tillgång till både det som kommer från "den traditionella pojklådan" och "den traditionella flicklådan" har man bättre förutsättningar.
– Alla lekar är övningar i vuxenlivet, och de egenskaper man får öva på är de som utvecklas. Om det bara är krigslekar till exempel blir det väldigt ensidigt. Vi behöver fråga oss vilken sorts vuxna vi vill att våra barn ska bli, och om vi vill ha lyckliga vuxna som kan stå upp för sig själva och är empatiska och lyhörda behöver vi bredda möjligheterna. Vem önskar inte det för sitt barn? (TT)