Jakten på tomten

Plåttaket vid busstationen i Kas ger välbehövlig skugga. Temperaturen närmar sig 35 grader och en svalkande bris känns lika välbehövlig som den för stunden är beklagligt frånvarande. Just för stunden lockar ett dyk från klippbaden mer än att sitta och svettas och vänta på en buss som aldrig verkar vilja komma.
"Patara, Patara!" ropar plötsligt busschauffören, som dykt upp ur tomma intet, och vinkar mot sin vita dolmus - den minibuss som ska ta oss mot stranden Patara där vi en gång för alla ska få träffa den riktiga tomten.

Det där med avgångstid är inte så viktigt, bussen blir ju ändå fullsatt, verkar chauffören resonera när han sätter fart i den åldrade Peugeotbussen en kvart före utsatt avgångstid. Färden går längs vindlande serpentinvägar. Vägräcken verkar vara överkurs här, liksom bilbälten och att bromsa i kurvorna.
Han liknar Ingvar Kamprad, hinner jag tänka innan jag med ett lätt sting av panik inser att den grånande chauffören inte bara tagit av sig sina glasögon och svarat i sin mobiltelefon, utan också passar på att växla biljettpengar över axeln med en av våra medresenärer - allt på en och samma gång som han tar kurvorna i flygande fläng och motorn börjar lukta misstänkt bränt.

Som tur är så får den fantastiska utsikten mig på andra tankar. På ena sidan rödfärgade bergsväggar, på den andra hisnande stup ned mot det glittrande blåa havet som sträcker sig så långt ögat kan nå. Färden fortsätter längs den turkiska sydkusten. Vi passerar små byar där dolmusen plockar upp och släpper av folk där de så önskar.
Efter en timmes färd längs småvägar och ett bussbyte till en om möjligt ännu skrangligare buss når vi så vårt mål. Den milslånga stranden Patara sägs vara Turkiets - och kanske också en av världens - allra bästa stränder. Milslång breder den ut sig i nationalparksområdet. Finkornig sand, riktigt långgrunt, med ett djupare parti som efter ett tjugotal meter övergår till grunt igen. Eftersom det ligger lite otillgängligt är det inte överbelamrat med folk på stranden. Här finns med lätthet plats för mer än tusen parasoll, men de kan räknas till knappt hundra, och det finns alltså gott om utrymme att få en alldeles egen avskild del.
Efter en språngmarsch över den glödheta sanden och ett dopp i det badkarsvarma vattnet landar jag i en solstol och lutar mig tillbaks och njuter av värmen.
Men det är ju inte därför jag är här.
Mitt mål är att hitta tomten. Död eller levande. Svettig eller sval. Legenden säger nämligen att det är här vid Patara som han föddes, cirka 300 år efter kristus. S:t Nikolaus - den riktiga tomten.

Historierna om honom är många, men en version av det hela är att han som barn hade väldigt rika föräldrar och att han valde att dela med sig av rikedomarna till andra barn. För att inte bli avslöjad som välgörare släppte han ned sina gåvor genom skorstenen. En annan version säger att han som präst hjälpte fattiga flickor som ville gifta sig genom att ge dem pengar så att de kunde betala sin hemgift. Hur det än var så ska ryktet om den givmilde Nikolaus ha spridit sig till påven i Rom som utnämnde honom till biskop och, efter hans död, även till helgon.
Jag har på tidigare tomtejaktsuppdrag besökt iskalla Santa Claus Village i Rovaniemi i nordligaste Finland. Och jag måste säga att logiken talar för att jag bör finna honom här i Turkiet. Å ena sidan: -25 grader kallt, pälsmössa och snöstorm. Å andra sidan: +35 grader varmt, badbyxor och solsken.
Utöver besöket i Rovaniemi har jag också letat efter tomten i Tomteland i Mora. På båda ställena stötte jag på två stycken tomteliknande figurer som hävdade att de var den riktiga tomten, i luva, vitt skägg och hela paketet. Men det fanns en del faktorer som fick mig att tveka. De var båda väldigt svävande om sitt ursprung. Och hur kunde det komma sig att de inte visste att det jag mest av allt önskade mig i julklapp var ett nytt tv-spel? Hmm ... mystiskt. Därför är jag nu här i Turkiet, återigen på jakt.

Luften är nu så varm att den dallrar över sanddynerna. Plötsligt ser jag något som fångar min uppmärksamhet. Kan det verkligen vara sant? Jag rusar ned till vattnet. Där står han i vattnet i röd och vit tröja och stort skägg. Äntligen!
Men det står Rooney på hans rygg. Och tyvärr heter han varken Nicholaus eller Wayne, utan Mark och är bara ännu en britt på solsemester. Kanske är det värmen som får mig att ta så fel?
Magen knorrar nu betänkligt. Uppe vid strandrestaurangen viftar jag för att få beställa en burgare för en 30-lapp. Fram kliver en tjock, svettig och i allra högsta grad levande figur för att ta emot min beställning. Kan det verkligen vara ? Men nej, tyvärr. Även om rondören är rätt så är han alldeles för mörk i skägget. Ali heter han och berättar att han är ägarens "helper". Ett nytt hopp tänds, men släcks lika snabbt då han berättar att det visst är så att tomten är född här på Patara, men att han har flyttat härifrån och att det var väldigt länge sedan han var på Patara senast.
- Du har tyvärr missat honom, men håll utkik efter havssköldpaddorna, de är fina säger han med ett brett leende.
Väl tillbaka i solstolen inser jag att det enda spår jag finner av något tomterelaterat på Patara är parasollet jag ligger under. Lustigt att en läsktillverkare kan vara så intimt förknippad med tomten. Kanske är det den röda färgen som gör det?
Tankarna går till mina drömjulklappar och jag börjar inse att jag aldrig kommer att kunna berätta om dem för tomten. Men å andra sidan känns det som att ett dopp på en av världens vackraste stränder är en julklapp väl så fin som ett plastigt och säkert ganska trist tv-spel.

Jakten på tomten

Om jultomten själv fick välja - tror ni att han skulle bo i kalla Rovaniemi eller i varma Turkiet? Häng med till soligare breddgrader på jakt efter den riktiga tomten.