Milton, en engelsk setter på drygt ett år, är det nyaste tillskottet till familjen. Han verkar som stående fågelhund och håller sig blixt stilla när han har ställt in fågeln i sikte.
– Är det gäss som flyger där? Otroligt att de inte flyttat än.
Sanna Graan följer fågelformationen med blicken inifrån köket. En ostmacka och en kopp snabbkaffe innan det är dags att ge sig ut. Med vana händer plockar Sanna fram radiosändare och jaktkläder. Dottern Moa Östlund tar fram krut och bössa. Ettåriga fågelhunden Milton och fyraåriga klövviltshunden Bella väntar spänt i hallen.
– Jag är uppvuxen med jakt. Det var mamma som fick min pappa intresserad. Första gången jag följde med ut för att jaga klövvilt var jag nog bara 5-6 år, säger Sanna.
Hon växte upp i Nyby i Gamla Uppsala. Under jaktsäsongerna bodde familjen i sommarstugan i Ålandsdal för att ha närmare till jaktmarkerna. Vid 19 års ålder tog Sanna jägarexamen och anslöt sig till pappans jaktlag, som ensam tjej – och dessutom ung.
Nu har Sanna egna barn, som har tagit efter jägartraditionen. Sonen Olle tog jägarexamen när han var 13 år och Moa ska börja sin kurs till jägarexamen i januari 2022.
Har ni mötts av motstånd på grund av att ni är kvinnor som jagar?
– Det är männens arena, även i dag. Ibland är man i sammanhang där man får kommentarer och tas inte alltid på allvar. Ibland undrar man: är det verkligen 2021? Säger Sanna.
Hon är aktiv i nätverket JAQT – jagande aktiva kvinnor. Syftet är att fånga upp kvinnliga jägare och skapa ett nätverk åt dem. Varje år arrangerar hon en vildsvinsjakt och en harjakt där tjejer som jagar bjuds in från hela landet.
– Det blir alltid fullt på de jakterna. Det är som att alla släpper lite när det bara är tjejer som jagar, liksom fan, nu vågar vi vara lite ärliga! Alla kan inte allt, är inte skitbra på att läsa kartor eller vet exakt hur man gör alla gånger, säger Sanna och fortsätter:
–Jag har stött på killar i skogen som absolut har gått vilse, men de ropar ju inte på radion "Tjena det är Pelle här, jag har gått lite vilse!”. Tjejer är ofta mycket mer ärliga. Det blir mer avslappnat, säger Sanna.
Moa, 23 år, har följt med mamman Sanna på jakt sedan ungefär fem år tillbaka. Nästa år ska hon ta sin jägarexamen.
Vi tar bilen och åker till en skogsdunge, ungefär en kilometer från huset. Sanna slänger bössan på axeln och släpper Bella, som försvinner in i skogen. Moa går bakom oss med Milton i koppel, som darrar av spänning. Efter några minuter hörs Bellas skall genom de frostklädda träden. Vi fryser till och lyssnar.
– Vildsvin. Det kan man höra på skallet, viskar Moa.
Vi följer Bellas signaler genom berg och snår. Sanna stannar kontinuerligt och tittar in i sin radiosändare, som berättar var Bella befinner sig. Efter ett par timmar är vi tillbaka vid åkern och låter Milton springa av sig. Trots att jaktlyckan inte är med oss känner jag mig klar i huvudet efter att ha vistats ute i novemberluften.
Sanna och Moa menar att det finns ett naturintresse som ligger till grund för jaktintresset.
Sanna menar att ett naturintresse ligger till grunden för jaktintresset. Att få vara ute i djur och natur, tillsammans med vänner och famlj är en viktig del, menar hon. Här jagar hon med dotter Moa.
– Man är mån om djur och natur, även om man går ut för att skjuta dem. Det ger mig möjligheten att vara ute mycket, vilket man mår bra av. Sedan är målet med varje jakt att fälla ett djur. Det ger en spänning, värsta adrenalinpåslaget. Jag känner aldrig att det har varit en tråkig dag, säger Sanna.
Moa fyller i:
– Vi har alltid varit ute och tältat och rört oss i naturen. När jag och Olle var små brukade vi åka ut på ”safari” med mormor och leta efter djur bara för att titta, även om vi inte fick jaga. Sen är det alltid kul att veta var köttet i frysen kommer ifrån: det känns lite bättre att äta det.