Det har gått ett år sedan Rakhmat Akilov skakade om Sverige med sitt terrorattentat.
UNT har pratat med två upplänningar som var på Drottninggatan 7 april 2017. Uppsalabon Angelique Prinz Blix befann sig i en butik på Sergels torg, bara några meter från Åhlénsbyggnaden som Rakhmat Akilov körde in i. Ett år senare har hennes liv i stort gått tillbaka till det normala, men hon känner inte samma trygghet som hon en gång gjorde.
– Det är som att en grundbricka har slitits bort under mina fötter. Ute i nya miljöer brukar jag gå längs väggarna, jag är alltid extra vaksam och tänker ofta ”hur kan jag ta mig härifrån om något händer”. Det jobbigaste för mig är att den vardagliga tryggheten har fått sig en ordentlig smäll, säger hon.
Hur har du gjort för att gå vidare?
– Till en början var jag mycket hemma, jag ville inte vara bland folk. Jag är tacksam att jag fick hjälp att prata med någon efter attentatet. Jag trodde inte att jag skulle behöva det, men jag fick lära mig hur lite man vet om sig själv när något så hemskt händer. Ett stort steg är att erkänna att man behöver hjälp.
Angelique Prinz Blix har följt rättegången mot Rakhmat Akilov på distans. Hon tror att det skulle vara för jobbigt att vara på plats.
– Jag blir tårögd när jag läser de olika berättelserna från vittnen. Jag tror inte att jag skulle kunna gå in genom dörrarna till rätten. Vilken styrka de som gör detta måste ha.
Att Rakhmat Akilovs mål var att göra ännu större skada än han gjorde är något Angelique Prinz Blix inte kan förstå.
– Det är sådan illvilja i hans handling, man tror inte att en människa kan göra något liknande. På grund av människor som han tänker jag att något liknande kan hända när- och var som helst.
Knivstabon och ambulanssjukvårdaren Kenneth Lavrell var en av de första på plats vid Åhléns. Då han har det yrke han har kan han inte tillåta terrorn på Drottninggatan påverka honom i vardagen.
– Jag har sett mycket i mitt jobb. Skulle jag ta med allt hem och låta det påverka mig skulle jag inte fungera. Jag tänker faktiskt inte på attentatet till vardags. Men när rättegången drog i gång blommade vissa minnen upp, säger han.
Kenneth Lavrell är övertygad om att det är hans erfarenhet inom yrket som gör att han kan skärma av händelsen.
– I början av karriären hade det säkerligen varit en händelse som påverkat mig. Men vi hade hjälpsamtal dagen efter och ännu ett en vecka efter det. Sen kan jag alltid prata med mina kollegor som upplevt liknande situationer, säger han.