''Jag var helt maktlös och rättslös''
För drygt fyra år sedan tvingades civilingenjören Jon Bergenheim tillbringa natten i arresten på polisstationen i Uppsala. Trots att det gått så lång tid kan jag bli liggande sömnlös ett par timmar om jag börjar tänka på vad som hände. Så kränkande var upplevelsen, säger han.
Här är hans berättelse:
"Under kvällen hade jag druckit tre fyra starköl och jag var möjligen något påverkad men långt ifrån berusad.
Vid S:t Larsgatan låg en berusad man. En polisbil stannade och en snaggad polis steg ur.
Till min förskräckelse slet polisen upp mannen, som inte alls gjorde motstånd, och tryckte upp honom mot polisbilen.
Spontant frågade jag polisen vad han gjorde.
— Det ska du skita i, stick härifrån, fräste han.
Trycktes upp mot vägg
— Nej, jag har också rätt att stå här, svarade jag.
Polismannen kom fram och tryckte brutalt upp mig mot en vägg.
— Du skall hålla käften och göra som polisen säger.
Jag kände mig mycket hotad och bad honom sluta.
Då pressade han upp mig mot polisbilen bredvid den berusade mannen och bröt upp min ena arm på ryggen.
Det gjorde ont och jag sa att han inte behövde ta i så hårt eftersom jag inte gjorde motstånd. Han sa åt mig att hålla käften.
En av mina kamrater frågade lugnt:
— Ursäkta mig, men vad har han gjort egentligen?
Den snaggade polisen rusade fram mot min kamrat och tryckte upp honom mot polisbilen medan en annan polis höll fast mig.
Jag sa till min kompis att poliserna var idioter som kunde dra åt helvete, vilket de hörde.
Flera gånger frågade jag vad jag gjort för fel, men antingen svarade de inte eller sa bara håll käften.
Obehaglig kommentar
Efter en stund kördes jag till polishuset. Där sa den snaggade polisen att jag skulle ta av mig livremmen. Eftersom det gjorde mig överraskad frågade jag en annan polis om det var meningen att den snaggade polisen skulle ta av mig byxorna.
Svaret kom bakifrån:
— I dina drömmar kanske.
Det var en kommentar som i den situationen kändes mycket obehaglig.
Jag blev tillsagd att ta av mig min förlovningsring men blev då irriterad och sa att polisen fick göra det själv. Trots att jag stod helt stilla och räckte fram handen tryckte han upp mig mot en glasbur och med min arm uppbruten tog han av mig ringen.
Jag fick en enda fråga om vad som hänt, det var om jag hade druckit.
Förlovningsringen slängd på bänk
Sedan blev jag förd till ett litet rum. Efter ett tag kom nattvakten, han berättade att han hittat min förlovningsring slängd på en bänk utanför.
Vid sjutiden på morgonen blev jag utsläppt ur rummet. Flera gånger begärde jag att få en kopia av polisrapporten, vilket jag inte fick. Däremot fick jag läsa den.
Enligt rapporten hade jag kallat polismannen för idiot och vägrat lämna platsen trots flera uppmaningar. Däremot stod det ingenting om den brutala behandlingen i samband med gripandet.
Ingen hörde min version, jag var helt maktlös och helt rättslös. Med detta fick jag lämna polisstationen. Jag var chockad."
Upprörd än i dag
Än i dag blir Jon Bergenheim upprörd när han berättar om den där juninatten.
— Det känns nästan löjligt att jag fortfarande reagerar så starkt, det har ju gått över fyra år. Men det är som om kränkningen sitter kvar.
Det allra värsta är enligt Jon Bergenheim att han aldrig fick komma till tals eller gavs någon förklaring. Han anmälde saken till både JO och polisen men ärendet lämnades utan åtgärd.
— Min inställning till polisen har definitivt förändrats. Förr tog jag alltid polisens sida när den var anklagad för något. Hade jag läst min egen berättelse skulle jag tänkt att den det handlade om säkert varit full eller stökig. Så tänker jag inte längre.
Så jobbar vi med nyheter