Det solblonda håret tittar fram under hjälmen. Kristina Nord har redan cyklat halvvägs när vi möts utanför Fyrisskolan. Varje dag, året om trampar hon samma sträcka fram och tillbaka. Från Valsgärde norr om Uppsala till Waldorfskolan i Hågaby där hon nu jobbar sina sista veckor som lärare. 28 kilometer om dagen, i ur och skur.
På den öppna Vattholmavägen trakasserar blåsten alla stackars cyklister som vågat ge sig ut för att utmana den. Efter tjugo minuters motvind viker vi av från den stora bilvägen, in på en mindre, förbi faluröda husväggar och skällande hundar. Ett par kilometer in mot skogen och vi har kommit fram till allén som leder upp mot gården där Kristina bor. Nu på sommaren är det ljust, men jag kan inte låta bli att undra hur det är att cykla här i mitten av december.
- Tycker du att det här är isolerat? Förut bodde jag i en liten stuga mitt inne i skogen. Det här är ju ändå ganska centralt.
I det röda lilla huset är det lågt i tak och trägolven är bekvämt nedgångna. I köket finns två spisar; en vanlig, modern och en gammal vedspis. Kristina använder i princip bara vedspisen, även om det blir lite varmt på sommaren.
Men om bara några veckor ska Kristina Nord flytta ifrån Uppsala där hon levt sina senaste 15 år. Hennes nya hem på Öhn i Jämtland står och väntar på henne, en gård där hon ska bo alldeles själv. Uppvuxen i Jämtlandsskogarna som hon är, känns det som att komma hem.
- Känslan att jag ville dit har vuxit fram. Varje gång jag åkte upp på ett lov och såg skogarna och fjällen, så var det en utandning. Hela kroppen slappnade av. Att bara kunna skida ut på sjön mitt i natten om man inte kan sova. Eller sätta sig i båten och ro. Det ska vara enkelt att njuta av ”every day miracles”.
Hon hade haft ögonen på gården under en längre tid. Väntat och funderat. Men så tog förhållandet med pojkvännen i Uppsala slut och det fanns inte längre något som höll henne kvar.
- Så jag ringde till ägaren och hon gick med på att sälja. Det känns fortfarande helt overkligt!
Få personer mitt i livet skulle nog välja att flytta ifrån alla sina vänner och allt vad socialt liv heter. Men Kristina Nord har alltid haft ett stort behov att vara ensam, något som med åren växt sig allt starkare.
Hon växte upp med tre bröder, men eftersom de hade ganska olika intressen och åldersskillnaden märktes av, lekte hon mest för sig själv. Hon letade efter tomtar och troll och lekte att hon var en fattig indisk flicka.
- Jag kan nog inte komma på ett enda tillfälle då jag känt mig ensam. Jag vet inte hur det känns. För mig är det lite svårt att ens förstå känslan av ensamhet som andra människor verkar kunna känna. Jag vet bara att jag inte vantrivts en enda gång när jag varit själv. Tvärtom har jag när jag träffat mycket människor längtat bort och tänkt ”åh, nu vill jag bara vara ensam”.
Jag kan inte låta bli att känna mig lite avundsjuk, både på den avslappnade inställningen till livet och till oräddheten för att vara ensam, tyst och låta tankarna komma och gå som de vill. Mörkret har hon heller aldrig varit rädd för.
- Min pappa sa det för ett tag sedan: ”det är så konstigt med dig, ända sedan du var liten har du kunnat sticka iväg själv på skidor ut i mörka skogen och aldrig varit rädd, det kunde inte dina bröder göra.”
Just nu arbetar Kristina Nord som gymnasielärare på Uppsala Waldorfskola. Hon har också ett lärarjobb som väntar på henne uppe i Jämtland, men hon hoppas att det inte blir alltför långvarigt. Målet är att bli helt självförsörjande och bo och arbeta på gården.
- Jag vill kunna vara ute och plocka blommor en hel dag. Att bara få gå upp i det. Att inte ha några måsten, något jobb att gå till. Bara få leva.
- Att kunna ta dagen som den kommer är verkligen ett mål. Det betyder inte att jag inte kan planera saker, men när dagen väl är där så vill jag att det ska finnas en inbyggd flexibilitet att ändra mig och göra det jag känner för. Inte ha det så inrutat. Vi är alltid på väg någonstans och då ser man inte allt det fina och underbara som finns runtomkring.
En annan anledning till att hon vill vara helt självförsörjande ät värnandet om miljön och en önskan om att inte vara en del av konsumtionssamhället. Hon sitter hellre och täljer framför kakelugnen, än tittar på tv.
- Om jag kan leva mitt liv på jorden utan att ha haft någon negativ påverkan på den så är jag nöjd.
Kristina Nord är 35 år, en ålder som för många betyder partner, barn och familjeliv. Flytten till gården kommer knappast att ge henne dessa saker. Hur känner hon inför tanken att kanske inte få bilda en familj?
- Det var en period när jag var rädd för att jag aldrig skulle få barn. Då var det nog den biologiska klockan som talade, rent fysisk. Men så känns det inte nu. Nu vet jag att jag kommer att kunna skapa ett liv som jag trivs med ändå, jag känner tillit till att livet blir som det blir.
Sex veckor senare hörs vi igen. Kristina Nord har nu hunnit bo i sitt nya hem i ungefär en månad och har börjat finna sig tillrätta. Hon varnar mig för att telefonsamtalet eventuellt kan brytas, hon är på väg ner i jordkällaren.
- Jag försöker minska elkonsumtionen så jag började med att slänga ut kylskåpet. Jag vill leva så energisnålt som möjligt. Och jag har en jättefin jordkällare!
Sedan vi pratade senast har hon hunnit fundera en del över sin egen situation, och det faktum att hon kommer att tillbringa väldigt mycket tid i sitt eget sällskap.
- Jag har tänkt en del på hur mycket jag trivs med ensamheten och känner mer och mer att det är så här jag vill ha det. Fast riktigt ensam är jag ju inte, min pappas gamla hund bor hos mig nu och det är jättemysigt. Och så tvingas jag ta mig ur huset varje dag!
Att leva själv på en gård i skogen när det är sommar och sol är en sak. Men hur känns det nu, i novembermörkret? Jag kontaktade Kristina ytterligare en gång och hon berättar att det varit problem med värmen och att hon gått ner en del i vikt. Men ensamheten har hon inte ha lidit av.
- Jag har faktiskt inte upptäckt några egentliga nackdelar, förutom att det varit lite kallt. Det är klart att det går fortare med saker och ting om man är fler, som att hämta och såga ved, men jag har ju min familj som kan komma och hjälpa mig om det kniper. Så med andra ord, känns det bara bra!