Branko Lovric stormar in på sin krog klockan halv nio på måndagsmorgonen. När han hälsat går han raskt och fyller ett högt glas med kaffe och slår sig sedan ner vid ett av borden i den stilfulla lokalen. Brankos krog är känd långt utanför Gottsundas gränser och Branko Lovric själv är förmodligen stadsdelens mest välkända person. Till Brankos krog kommer folk ända från Bauhaus och Ultuna för att luncha, berättar han.
– De brukar säga att min ärtsoppa med pannkakor är stans godaste.
Branko Lovrics trogne kock sedan 19 år, Micke Jansson, säger att hans chef är en trevlig, rättvis och omtänksam person. Även andra verkar trivas här. Av gästerna är tre fjärdedelar stammisar. En del blir utslängda och är borta ett tag – här tolereras inget bråk – men sedan kommer de tillbaka. Smeknamnet Pappa Branko säger något om hur omtyckt han är. Och han verkar gilla gästerna tillbaka. När krogen firade 20-årsjubileum den första oktober överraskade han stamgästerna med gratis mat.
För snart två år sedan flyttade Brankos krog från den mörka lokalen mitt inne i centrumet till en ljus ytterplats med stora fönster. Nu sitter det tejp på två av rutorna som krossades på lördagsnatten. Åt det rycker Branko Lovric på axlarna.
– Det bryr jag mig inte om. Det är bara att självriskbetala. Det är lugnt, säger han.
Vi är många som svänger oss med uttrycket "nema problema", som är serbokroatiska. Det passar perfekt på Branko Lovric. Inga problem här inte. Så länge familjen och de anställda är friska och affärerna går bra är livet bra, säger han och knackar skrockfullt i träbordet.
Han kommer direkt från en hälsokontroll.
– Jag går på det en gång om året. Som en bilbesiktning. Jag kollar lever, njurar, hjärta. Jag fick beskedet att allt är okej, säger han och ler stort.
För några år sedan dog en man på stranden i Kroatien mitt framför ögonen på Branko och hans fru Spomenka.
– Då sa min fru att nu kollar vi oss varje år alla tre. Från tårna till hit, säger Branko och pekar på huvudet.
Den tredje personen är deras son Toni, som är aktiemäklare och bor i Uppsala.
För att återkomma till de krossade rutorna så är Branko Lovric noga med att påpeka att sådant händer var som helst i Uppsala, inte bara i Gottsunda. Han älskar Gottsunda. Här bodde han i sex år tills han gifte sig 1984.
I augusti firade han och Spomenka 30-årig bröllopsdag. Och den 15 oktober fyller Branko 60 år. Det ska han inte fira med sina kroggäster utan privat, hemma. Han är smärt och klädd i t-shirt och jeans med häng, sitter rastlöst på stolen och verkar helst av allt vilja resa sig upp och komma i gång och jobba. På frågorna svarar han så kortfattat att det krävs många följdfrågor för att dra ur honom hans livs historia.
Han föddes i Forniza, en stad ungefär lika stor som Enköping, nära Sarajevo. Då låg den i Jugoslavien, men efter balkankriget hör den till Bosnien. Branko säger fortfarande Jugoslavien och att han pratar "jugoslaviska", inte bosniska.
– Språken är samma skit, det är bara politiken som delade upp dem, säger han och viftar till med vänsterhanden.
I skolan var matte roligast, det ämne han var bäst på. På fritiden var det bara fotboll, fotboll, fotboll när han inte måste hjälpa till hemma. Pappa var arbetsledare på en snickerifabrik. Mamma var hemmafru och födde sex barn, tre pojkar och tre flickor. De hade en gård med många hektar mark och några djur för husbehov: höns, en ko och en häst.
– Jag hade en rolig uppväxt och inga större bekymmer, säger Branko.
Vad han minns hade han inga specifika drömmar om framtiden, men en äventyrlig längtan ut i världen. En bror hade redan rest till Tyskland och direkt efter lumpen valde Branko att åka till Uppsala där en kompis jobbade på Flustret. Efter bara ett par dagar fick även Branko jobb på restaurangen. En hyreslägenhet i Gottsunda vara inga problem att få direkt heller på den tiden. Att lära sig svenska språket gick också snabbt.
– Det är bara att vilja, säger han.
Efter många år som barmästare på Flustret omkom chefen i en flygolycka och restaurangen såldes. Då bestämde sig Branko Lovric för att starta eget. Han var redo och tyckte att det var roligt att prova på. Han hade bestämt sig för att han ville ha en lite mindre restaurang i Gottsunda. Krogen han köpte hade hetat Valthornet och sedan bytt namn till Jägaren. Branko hade varit där många gånger som gäst. Han behöll inredningen men bytte namn och meny.
– Jag hade bättre mat och service, säger han.
När krogen bytte lokal nyligen slängde han allt och köpte nytt och fräscht. Allt i köket tillagas från grunden och det är svensk husmanskost som gäller, med ett par bosniska inslag: Cevapcici och Pljeskavica. Det ena är oxrulader och det andra hackad biff, båda med fräst potatis, gräddfil och ajvar. Branko säger att folk älskar det och att 90 procent lyckas uttala maträtternas namn rätt.
En annan av Brankos bröder flyttade till Sverige och när det blev krig på Balkan kom även två av systrarna hit. Kvar i Forniza är bara en syster och svåger som med hjälp från kompisar klipper gräsmattorna och hugger skog på ägorna.
Spomenka och Branko träffades på ett diskotek i Forniza när han var hemma på semester. Hon hade ingenting emot att följa med till Sverige.
– Det spelade ingen roll var vi bosatte oss, bara hon fick bo med mig, säger Branko.
En gång om året åker de ner till sin gamla hemstad och ser efter att allt är okej. De reser till många andra platser i Europa också – Grekland, Spanien, Italien, Cypern – för att sola, bada och koppla av. Branko har sju anställda och inga problem med att resa bort och anförtro krogen åt dem.
Branko Lovric är inte den som grubblar över det som varit eller oroar sig för framtiden. Han verkar vara okomplicerad och ha båda fötterna på restauranggolvet.
– Vi får se nästa vecka, det är ingen som vet. Jag tar livet som det kommer, säger han.
Nu är nu, men nog tänker han sig pensionering i tid när han ännu orkar resa, för det är något han vill göra mer om han håller sig frisk, inte bara inom Europa utan ända bort till Vietnam och Afrika.
– Jag vill se hur folk lever, säger han.
Från köket börjar det dofta ljuvligt. Nasi goreng står på dagens lunchmeny. Intervjun är slut och Branko ser glad och lättad ut över att få gå och jobba. Han gör high five och skrattar, studsar upp från stolen och ger mig en varm bamsekram.