Fyraårige Emanuel sitter i mamma Doinita Lucas knä på en rödmålad bänk i solen utanför daghärbärget Mikaelsgården i Uppsala. Han dinglar med benen medan han tittar på den inplastade bilden av syskonen. Egentligen skulle han ha varit kvar i Rumänien, tillsammans med dem. Men han var så ledsen och uppriven när Doinita än en gång skulle resa iväg till Uppsala för att tigga att hon inte klarade att lämna honom. Så hon och svärföräldrarna Emil och Georgeta Luca tog med sig honom de 170 milen i bil för att komma hit till Uppsala.
– Jag tänker hela tiden på barnen därhemma och undrar hur de har det. Det är skönt att i alla fall ha Emanuel här, säger hon med armarna runt hans smala kropp.
Men med sonen följde en annan oro hit: rädslan över att socialtjänsten ska ta honom ifrån henne. Doinita slänger en orolig blick mot fotografen som tar bilder på Emanuel.
– Vi får väl inte problem om socialtjänsten får veta att han är här?
En halv kilometer därifrån sitter nioåriga Renato Kalin och hans sexåriga lillasyster Promi Kalin vid ett svart träbord och spelar barnspelet Råttfällan. De är också barn till föräldrar som tigger. Varje vardag lämnar deras mamma och pappa dem här i Fyrisgårdens ljusa lokaler med knarrande trägolv, som sedan mitten av april är en form av öppen förskola för barn till hemlösa EU-migranter. Även Emanuel brukar komma hit, men just den här morgonen ville han inte släppa sin mamma.
Renato och Promi är uppspelta. De tycker om att vara här och Renato berättar glatt på engelska att han skulle vilja spela fotboll på gräsmattan på baksidan.
– Egentligen heter jag Ronaldo, skrattar han.
Fast innan det blir någon fotboll ska de ha engelskalektion tillsammans med hemgårdsassistenterna Eva Moberg och Denisa Cantaragiu. Denisa Cantaragiu är rom från Rumänien, precis som de flesta andra av de som kommit hit till Uppsala för att tigga. Men till skillnad från dem behöver Denisa inte tigga längre. Hon har fått jobb, här på Fyrisgården för att vara med barnen. Häromdagen fick hon sin första lön, insatt på sitt alldeles nyinförskaffade bankkonto. Hon drömmer egentligen om att bli hårfrisörska men är väldigt glad över att få jobba här. Hon skrattar lite blygt.
– Det känns viktigt och jättebra. Jag mår mycket bättre nu när jag har ett jobb att gå till.
Fyrisgården, som är en politiskt och religiöst obunden ideell förening, var alltså de som till slut drog igång det som många under vinterns tiggeridebatt pratat om behövs här i stan: en dagverksamhet för barnen. Fyrisgården hade lokaler som stod tomma en stor del av dagen och mål som uppmanar till möten mellan olika grupper. Nu har man har startat verksamheten i samarbete med Uppsala stadsmission som driver Mikaelsgården. Till Fyrisgården kommer vissa dagar omkring tio barn, även om det i dag bara är två.
– Barnen får komma hit och leka, spela spel, skratta och glömma bort allt det andra en stund. Bara vara barn helt enkelt, säger Eva Moberg.
Eva har tidigare jobbat på Livets ords natthärbärge för hemlösa EU-migranter, som tillfälligt fanns under vintern, och där lärt känna en del av de föräldrar som nu lämnar barnen på Fyrisgården – däribland familjen Luca. Många av de romska föräldrar hon träffat i Uppsala är rädda att socialtjänsten ska ta barnen, även om de får höra att det ska extremt mycket till för att föräldrar och barn ska skiljas åt.
Att bygga upp en tillit har varit oerhört viktigt och att anställa Denisa Cantaragiu var ett lyckodrag, säger såväl Eva Moberg som Fyrisgårdens verksamhetschef Maria Matilainen.
– I stället för att ta in en timvikarie som är svensk och då behöva ha med tolk … nej, man måste våga tänka utanför boxen. Vi träffade Denisa på Mikaelsgården. Hon pratar romanes och en del engelska och har förtroende bland föräldrarna. Hon funkar jättebra här, säger Maria Matilainen.
Denisa kom till Uppsala i början av april tillsammans med sin man och hans föräldrar. De tigger fortfarande, och alla fyra bor i bilen.
– Vi bor kvar där. Det är för dyrt att hitta något annat, förklarar Denisa, som skickar hem det mesta av pengarna hon tjänar till släkten i Rumänien.
Två världar som krockar, konstaterar Eva med ett snett leende.
– När jag går och lägger mig på kvällen tänker jag ibland att nu går min kollega och lägger sig i bilen för att sova. Det svider i hjärtat och jag brukar hoppas att det inte ska bli en kall natt.
Och därhemma i en stor burk har Eva Moberg 2 100 kronor i skrynkliga tjugolappar. Det är Doinitas och hennes mans Oliver Lucas betalning för den flygbiljett som Eva betalade åt dem med sitt visakort i april. Oliver behövde åka hem på stört eftersom deras treåriga dotter Sara som är svårt sjuk plötsligt blev ännu sjukare. Eva skakar på huvudet när hon tänker på tiggarburken hemma.
– För dem handlade det om värdighet att kunna betala för sig, så jag tog emot de där pengarna som jag visste att Doinita suttit i regn och kyla under många dagar för att tigga ihop. Det var svårt att ta dem, det var det.
Alldeles strax ska Doinita Luca gå iväg till sin plats utanför Systembolaget på Dragarbrunnsgatan, men än en stund kan hon sitta kvar här utanför Mikaelsgården där syrenerna håller på att slå ut och solen hettar trots att klockan bara är nio denna majmorgon.
Det var soligt också den första gången vi träffade familjen Luca, på Vaksalaskolans parkering i mitten av november. Men då hade den första snön singlat ner under natten och minusgrader lämnat ett frostlager på bilfönstrens insida i vilken Doinita och henne man Oliver sovit. De hade kommit till Sverige ett par månader tidigare för att tigga och spela ihop pengar att skicka hem till de sju barnen därhemma.
Det allra värsta var just det: att vara så långt borta från dem.
– Hemma i Rumänien är vi andra människor. Här är jag ledsen hela tiden. Hur ska man kunna vara glad när man tigger på gatorna i ett annat land än där ens barn är? sa Doinita då.
Men att komma hit är familjen Lucas sätt att överleva. Hemma i Rumänien finns inga jobb för den som inte är utbildad – och särskilt inte för den som är rom, berättade de.
UNT:s reportage om familjen Luca rörde upp en storm av starka känslor. Många läsare hörde av sig och undrade hur de kunde hjälpa och på politisk nivå startade en livlig debatt om var gränserna för var samhällets ansvar kan och bör gå.
Här på Mikaelsgården, som varje morgon tar emot en stor del av Uppsalas hitresta tiggare, befarade man att människor – inte minst barn – skulle frysa ihjäl i sina bilar. Men socialtjänsten stod handfallen och erkände att man inte riktigt visste hur man skulle agera. Några veckor innan jul meddelade ansvarig politiker att inga barnfamiljer skulle behöva sova i bilar.
Vid den tiden hade familjen Luca lyckats tjäna ihop tillräckligt med pengar på Uppsalas gator för att klara vintern hemma i Rumänien. Och medan familjen Luca med hjälp av Uppsalabornas pengar köpte ved för att hålla värmen i sitt dragiga hus i en by i norra Rumänien, började det långsamt hända saker i Uppsala. Med hjälp av kommunala bidrag kunde Livets ord i mitten av februari öppna ett natthärbärge åt vuxna hemlösa EU-migranter och Stadsmissionen öppna enkla boenden åt barnfamiljer.
Så när familjen Luca i slutet av februari hade slut på pengar och packade bilen för att åka till Uppsala igen slapp de bo i bilen. Med sig har de inte bara fyraårige Emanuel, utan även 15-årige storebrodern Christinel som passar Emanuel de timmar Doinita tigger och Fyrisgården inte är öppen.
Men sista mars stängde natthärbärgena, som aldrig var tänkta som annat än en lösning för de kallaste månaderna. Georgeta och Emil bor sedan dess återigen i bilen. Medan Doinita och barnen med hjälp av Mikaelsgårdens kontakter fått flytta runt hos Uppsalabor som öppnat sina hem för hemlösa tiggare.
– Vi är tacksamma för all hjälp, det finns många godhjärtade människor här. Men nu vet vi inte var vi ska bo om några dagar. Jag vill inte bo i bilen med barnen, säger Doinita och se sig om efter Emanuel som står på grusgången och skrattande kastar grus så högt upp i luften han kan.
I solskenet på bänkarna har flera besökare nu slagit sig ned med kaffekoppar. Varje dag kommer totalt omkring 150 hemlösa tiggare från andra EU-länder hit, de flesta romer från Rumänien. Det är en tredubbling på bara ett halvår. Det är ett väldigt tryck, det är det, konstaterar Björn Fredlund som är verksamhetsvärd.
– Man lär känna många av dem, jag har lärt mig en del romanes, säger han på engelska och lägger skrattande armen om Doinitas axlar.
– Du pratar engelska, jag svarar med romanes, svarar Doinita och skrattar hon också.
En vanlig morgon som den här tittar uppemot 80 in för en frukostmacka, kaffe och för att värma sig och tvätta av sig. Emil Luca, Doinitas svärfar, reser sig från bänken och drar med handen över hakan. Snart ska han ta sitt dragspel och gå iväg till gågatan.
– Jag måste bara duscha och raka mig först. Man vill ju känna sig som människa, inte som en luffare.
Finns det en risk att det kommer ännu fler tiggare hit om Uppsala ordnar boenden och verksamheter för barnen?
Eva Moberg funderar över frågan.
– Jag förstår absolut de som tänker så och jag har själv ställt mig frågan varför vi gör det här. Men för mig som är kristen handlar det om medmänsklighet, att vi är skyldiga att hjälpa hemlösa och fattiga och bemöta dem med respekt. Det kunde ha varit jag eller du, vi råkade bara födas i ett rikt land.
– Och det organiserade tiggeriet som en del hävdar finns har jag inte sett något av, och jag har träffat många tiggare här i Uppsala.
Dessutom, konstaterar hon lite mer sakligt, är marknaden självreglerande: det ryms inte hur många tiggare som helst i en stad och Uppsala börjar bli mättad.
– Det sitter ju en tiggare utanför nästan varje mataffär nu.
En sak är Fyrisgårdens personal överens om: såväl boenden för hitresta tiggare som dagverksamhet för deras barn är nödlösningar. I stället behöver man jobba för att hjälpa dem, kanske med mikrolån, för att de ska hitta något att försörja sig på därhemma.
– Kanske kan de starta en second hand eller jordbruk … De är så fattiga, de ligger hundra år efter oss, bor i hus som saknar rinnande vatten och ibland el. Men jag försöker få dem att känna att det finns en annan framtid än att tigga. För i tiggeriet finns ingen framtid. Det är förnedrande och ingenting någon vill, säger Eva.
Därför pratar de inte svenska med barnen här, utan enbart engelska som de kan ha användning för. Eva vänder sig mot Renato.
– Renato, what do you want to be when you grow up?
Renato ler och pekar upp i luften.
– A pilot!
– Oh, a pilot! You can be anything you want, skrattar Eva och rufsar om hans hår.
Vad som händer i den närmaste framtiden är det ingen som vet. Fyrisgårdens dagverksamhet för de här barnen är bara på prov och stänger i juli. Både verksamhetschefen Maria Matilainen och Eva Moberg hoppas att den öppnar igen i höst.
– Vi önskar ju att kommunen ser att det fungerar och går in och stöttar ekonomiskt. Nu finansierar vi det själva. Det behövs samverkan mellan olika föreningar och kommunen för att tillsammans hitta lösningar och organisera hjälpen till dessa människor, säger Maria.
Denisa då? Hon åker hem till Rumänien i juli.
– Om det finns jobb för mig här kommer jag tillbaka till hösten. Annars vet jag inte.
Inte heller Doinita Luca som nu promenerar mot sin plats utanför Systembolaget med fotografiet på barnen i handen vet något om framtiden. Hennes plan är att försöka tjäna ihop tillräckligt med pengar så att hon och hennes två söner så snart som möjligt kan åka hem till resten av familjen. Doinita slår ut med händerna och säger som hon brukar:
– Vad annat kan jag göra?