John Sjögren tar emot oss i sin lägenhet i Sunnersta och börjar med att ursäkta röran. Han berättar att grannen ovanför har drabbats av en vattenläcka som, bokstavligt talat, spiller över på hans hem. Uppe i halltaket har det bildats en vattendroppe som är på väg att falla ner på handduken som ligger utplacerad på golvet.
– Vi har varit tvungna att möblera om lite. Jag sover numera på soffan, säger John Sjögren och visar ett sovrum som nu inte ens har ett golv då det blivit fuktskadat.
Han är kulturskribent, kritiker och författare. Mest känd är han kanske för sin roll som debattör på Svenska Dagbladet men han har även skrivit fyra böcker och gör en podd för tidskriften Signum. Vissa UNT-läsare känner nog också igen honom från hans tid på UNT:s kulturredaktion.
Det finns dock en tydlig gemensam nämnare i allt mångsysslaren gör: hans katolska tro. Ofta kritiserar han företeelser i vårt moderna samhälle. I sin senaste krönika i SvD argumenterade han exempelvis för att det moderna samhällets kontrollbehov är farligare än själva smittan nu under pandemin.
– På ett sätt kan jag inte göra något annat, för det är den idétradition jag står i. Det är det vatten jag rör mig i. Jag har inte riktigt en agenda på så sätt att jag vill få andra människor att tro som jag. Om det är något jag vill är det att få människor att komma ifrån tanken att det är orimligt att tänka som jag gör. Att det skulle vara vidskepelse och att religion är något märkligt eller ointellektuellt, säger han.
John växte upp i Sturefors utanför Linköping och har alltid haft religionen som en naturlig del av sitt liv.
– Jag är uppvuxen i en kristen familj och både på mammas och pappas sida är släkten pingstvänner. Min farfar var pingstpastor. Det har ju präglat uppväxten, det är en ganska speciell miljö.
Religionen var tydligt integrerad i både familjelivet och den sociala tillvaron i övrigt. Familjen bad aftonbön, gick i kyrkan på söndagar och John läste Barnens bibel när han var liten.
I tonåren valde han dock att lämna frikyrkan. John blev tidigt blev intresserad av kultur såsom konst och litteratur, något han upplevde att det inte fanns plats för inom frikyrkomiljön på den tiden.
– Det var fortfarande så som det var på mina föräldrars tid, att kultur var lite farligt. Nu är det verkligen inte så, men när mina föräldrar var unga var det ju en synd att gå på bio. Så det fanns kvar lite grann att det kunde vara farligt att ägna sig åt litteratur och kultur.
En annan bidragande orsak till att han inte riktigt kände sig hemma i frikyrkomiljön var att han samtidigt började brottas med det som han kallar "de riktigt stora frågorna" och kände ett behov att diskutera det som egentligen är hela kristendomens grund.
– Finns Gud verkligen? Ge mig några goda argument för att Gud finns. Traditionen att prata om det var inte så stark inom frikyrkan och då blev det en annan väg för mig som följde mitt kulturella intresse.
Det var inte förrän i 25–30-årsåldern han kände att han hade hittat tillbaka till religionen på allvar. Däremellan följde några år där han funderade på om han faktiskt hörde hemma i kristendomen.
– Det var några år där jag tänkte att ”jag skiter i allt”, men det höll inte så länge för att jag har alltid haft någon slags gudstro även om jag intellektuellt har brottats med frågan. Men i hjärtat har jag alltid känt att det finns en yttersta orsak till allt.
När John väl återvände till religionen blev det dock inte till den pingstkyrka som präglat hans barndom, utan till den katolska kristendomen.
– Jag märkte att den katolska kyrkan var så mycket större än det jag var uppväxt med och att det är en så rik tradition som finns bevarad. Den har en filosofisk och teologisk tradition som sträcker sig över 2 000 år bakåt i tiden. Jag kände att här kan jag vara, leva och andas.
Och det är med den bakgrunden han numera inte tvekar att ge sig in i samhällsdebatten. Något som ibland skapar reaktioner i det Sverige som brukar beskrivas som ett av världens mest sekulariserade länder.
– Det är alltid så när man skriver om känsliga saker, man kan märka hur polariserat samhället är. Jag känner mig inte alls hemma i något av de här hårt polariserade facken. Jag upplever mig inte som konservativ, men jag upplever mig inte heller som liberal eller vänster. Jag ser på det lite utifrån.
John säger att det är vanligt att folk tillskriver honom åsikter och värderingar han inte alls står för baserat på fördomar om hur man som kristen ska tycka och tänka.
– Man märker på reaktionerna att man blir placerad i ett fack, ”nu tycker du så här”, och så får man ett helt åsiktspaket tilldelat sig. När man kommer in med ett kristet perspektiv blir man ofta placerad som konservativ.
Han är dock tydlig med att det inte alltid är negativt.
– Det är det som delvis är roligt att skriva från ett perspektiv som inte är det hårt politiserade perspektivet, folk kan bli förvirrade. ”Vad är du egentligen?”. De får inte in mig i de här facken. Och det är då det kan bli ett riktigt samtal, när man är ute ur de här skyttegravarna och inte behöver försvara en hel uppsättning åsikter.
Även om John är medveten om att han debatterar med en bakgrund som till viss del sticker ut i Sverige går han inte med på att han ser på dagens samhälle med ett ovanligt perspektiv.
– Jag står ju inte för en extrem hållning på något sätt. Jag står ju mitt i den äldsta levande intellektuella traditionen som finns i västvärlden, det vill säga den katolska. Det är ju ”mainstream” egentligen om man ser lite objektivt på historien. Det är här de flesta har rört sig. Att Sverige har varit så sekulariserat är ju något avvikande.
Han upplever också att den svenska hållningen gentemot religion till viss del är på väg att förändras.
– I alla fall hur accepterat det är att föra teologiska resonemang i offentligheten. För bara tio år sedan tror jag inte att jag hade kunnat hålla på som jag gör.
Vad är det som har förändrats?
– Delvis är det nog ett generationsskifte på gång, men sedan är det nog så att det är många nya svenskar som kommer hit och ser religionen som naturlig. Svensken är kanske inte längre genomsekulariserad. Det har kommit hit muslimer och människor från katolska länder som har religion i sig helt naturligt.