När vi träffas har Nima precis fått reda på att flera familjemedlemmar skadats. "Vårt folk och min familj är kvar där nere. Det är jättejobbigt", säger hon.
Nima har sett krig förut. Hon kom till Gränby som tioåring i samband med Gazakriget 2014 tillsammans med sina syskon och sin pappa, medan hennes mamma och hennes familj blev kvar i det krigshärjade området. Efter flera års längtan hade det nu äntligen blivit dags för henne att återförenas med sin släkt, en händelse som dessutom sammanföll med Nimas födelsedag.
– Avrådan mot att resa dit fanns i bakhuvudet men sedan en tid har det varit lugnt där nere. Hade de kunnat hälsa på oss hade vi ju inte åkt dit, men de har inga pass så det går inte att lösa på annat sätt, berättar hon.
En flygresa till Egypten och en bilresa in i Gazaremsan senare kunde Nima äntligen träffa sin familj.
– Det var helt galet att få träffa sin mamma efter så lång tid, säger hon.
Men glädjen blev kortvarig. Lördagen den 7 oktober genomförde den islamistiska terrororganisationen Hamas, som sedan 2007 styrt Gaza, en terrorattack mot Israel. Enligt israeliska beräkningar dödades 1 200 israeler och mer än 200 kidnappades och fördes till Gaza som gisslan. Israel besvarade attacken med omfattande flygangrepp mot Gaza, som enligt uppgifter från de palestinska hälsomyndigheterna kostat över 12 000 liv.
Nima Qaoud var hemma med sin pappa och hans fru när hon först hörde ljudet av missilerna. Först trodde hon att ljudet kom från ett byggarbete. Sedan hörde hon skriken och förstod vad som var på gång.
– Det är inte första gången jag varit med om krig. Efter Hamas attack visste alla vilket svar Israel skulle ge, förklarar hon.
Ljudet från bomberna går inte ens att beskriva, menar hon. Livrädd spenderade hon fem dagar gömd i lägenheten tillsammans med sina familjemedlemmar.
– Man hör på ljudet om en bomb kommer att slå ner i närheten. Då försöker man täcka sig själv med något för att skydda sig mot ras. I fem dagar vågade jag inte sova eller ens gå på toaletten själv.
Nima visar ett av de flygblad som israeliska myndigheter släppte över Gaza, där civilbefolkningen uppmanades att söka sig söderut för att undgå bombningarna.
När Israel med hjälp av bland annat flygblad uppmanade civilbefolkningen att söka sig söderut begav sig Nimas familj till hennes pappas moster. Sju personer fick dela på fyra madrasser när hela släkten skulle trängas i den lilla lägenheten.
– Det var inte säkert där heller, trots att de israeliska myndigheterna hade lovat det. Bomberna fortsatte att falla och förstörde byggnader alldeles i närheten.
Nima berättar om hur en lastbil stannade och lastade ut blodiga sopsäckar. Snart förstod hon att det låg döda människor – barn som vuxna – i dem. Hon berättar också om hur svårt det var att få tillgång till internet och mat. Enligt FN har alla bagerier i norra Gaza tvingats stänga då de inte kan baka utan bränsle, vatten och mjöl – men också för att många byggnader förstörts.
– Att få tag på bröd var helt omöjligt. Det var helt sjukt, berättar hon.
Nu är Nima tillbaka i Gränby där hon bor tillsammans med sina syskon, sin pappa och hans fru. Ändå mår hon långt ifrån bra. "Jag har inte ork eller lust att göra någonting just nu när jag vet att min familj är kvar där nere", säger hon.
I mosterns lilla lägenhet firade Nima sin nittonårsdag den 27 oktober. Men det blev långt ifrån det storslagna födelsedagsfirande hon sett fram emot.
– Min familj sjöng tyst för mig, så att ingen skulle höra. Man får ju liksom inte vara glad i krig. På något vis hade de lyckas ordna lite överraskningar. Men vad är meningen med att fylla år när man ser sig omkring och ser döda barn i sopsäckar? Varför fick inte de leva?
Den 17 november, samma dag som hennes storebror fyllde 22 år, kom äntligen nyheten hon längtat efter i mer än en månad. Det hade blivit Sveriges tur att evakuera medborgare.
– Vi kunde knappt tro det var sant. När vi äntligen kom fram till flygplatsen blev jag överlycklig när jag hörde någon prata svenska.
"Nästa år, när jag fyller 20, kommer jag att minnas hur det var att fira min nittonårsdag i kriget. Det är minnen jag kommer bära med mig i resten av mitt liv", säger Nima.
Men trots att Nima nu är tillbaka med sina syskon, sin pappa och hans fru i Gränby har hon svårt att komma till ro. Hon kämpar mot tårarna i den kalla upplandsluften. På sin plånbok har hon kedjat fast den palestinska flaggan.
– Jag tänkte att jag skulle må bättre nu. Men det har inte blivit så. Jag fick precis veta att två av mina morbröder och en moster har skadats svårt och vårdas på sjukhus. Och vi vet ju vilket kaos det är på sjukhusen i Gaza nu.
Till våren planerar Nima att börja studera internationell marknadsföring. Det är en dröm som känns avlägsen.
– Jag har inte ork eller lust att göra någonting just nu när jag vet att min familj är kvar där nere. Jag tänker inte på Israel eller Hamas, jag tänker på alla tusentals människorna som dör. Det känns jättejobbigt och jag vill bara att kriget ska ta slut.