"Jag måste lära mig att leva med sorgen"
Mikael Karlstein hade många vänner, genom musiken och på nätet. Han ville andra väl och var lite av en grubblare. Men han hade också höga krav på sig själv och i sitt inre utkämpade han ett krig. Till slut orkade han inte leva längre.
Foto: Kattis Strömgren
Vi träffas hos Inga Lindblom i Eriksberg i Uppsala. Lägenheten flödar av ljus, i sovrumstaket hänger en lampa som Mikael gav henne efter en Thailandsresa. Den är det första hon ser när hon vaknar på morgonen. På väggarna hänger bilder på Mikael från uppväxten. En liten tvåårig lintott som skrattar med hela ansiktet. En långhårig tonårskille med svartfärgat hår. Mikael tillsammans med kompisar. Mikael med familjen. Det sista som togs på honom ligger på en minnessida på Facebook som hans syster skapat. Vi tittar på bilderna och Inga Lindblom säger att det syns på ögonen hur dåligt han mådde på slutet.
Saknaden efter Mikael är stor. Inga funderade själv på vad det fanns för mening med att leva, innan hon gick med i självhjälpsgruppen för anhöriga.
- Det är ett stort stöd att träffa andra i samma situation. Nu tänker jag att jag måste lära mig att leva med sorgen, acceptera det som hänt och se framåt, fast det gör ont. Jag har ju mina andra barn att leva för.
Mikael Karlstein blev bara 28 år. Den 21 november i fjol tog han sitt liv genom att hänga sig. Kompisen som han bodde tillsammans med kom hem vid tiotiden på kvällen och fann honom död i lägenheten.
Inga Lindblom berättar om sin son med värme i rösten. Hon ler ofta men emellanåt sviker rösten och tårarna kommer. Relationen med Mikael var speciell, de stod varandra mycket nära.
Mikaels uppväxt i ett litet samhälle utanför Uppsala beskriver hon som helt vanlig. Mikael var ingen sportkille, i stället ägnade han fritiden åt musik och lärde sig tidigt spela piano, gitarr och trummor.
- I gymnasiet började han må dåligt och led av social fobi, vilket hindrade honom att komma vidare i sina studier. Han bytte inriktning flera gånger och kände att han inte kom framåt, han blev bara mer och mer osäker och det skapade stark stress. De flesta av hans vänner förstod inte att han hade det jobbigt med sig själv. Han var en känslig kille som ingen riktigt nådde fram till, berättar Inga Lindblom.
I januari 2008 åkte Mikael Karlstein ner till Lund för att plugga. Han ville bort från Uppsala och skapa sig ett eget liv. Mikael hamnade i studentkorridor med folk som gillade att festa. Och där passade han inte in.
- Studentlivet blev inte alls vad han tänkt sig. Han kom hem ganska snart och kände sig totalt misslyckad.
I samma veva började de existentiella grubblerierna ta överhanden. Mikael kände ångest och blev deprimerad. Han sökte sig till öppenvårdsmottagningen där läkaren skrev ut en massa olika mediciner som han fick biverkningar av. En dag gick han upp på ett av höghustaken i Flogsta. Därifrån hade han tänkt hoppa.
- I sista stund ringde han mig från sin mobil. Han sa "Mamma, jag är rädd, jag tänker hoppa". Jag sa till honom att inte lägga på luren och åkte dit med en gång. När jag kom fram hade han gått ner från taket.
Inga Lindblom tog sin son till psykakuten. Men där blev bemötandet en stor besvikelse. Det första en sköterska sa var att "besöket kostar 380 kronor, var god sätt er i väntrummet".
- Mikael var förvirrad och hade kramper. Jag skrek att de skulle göra något nu! Efter en stund kom en skötare in och gav honom sobril. Kramperna lättade, han fick åka hem med en klapp på axeln och beskedet att han skulle åka till sin husläkare för att han hade högt blodtryck.
Efter självmordsförsöket försökte han jobba med sin depression och ångest på egen hand och gick en kbt-behandling på internet. Han läste självhjälpsböcker och blev erbjuden gruppterapi. Han försökte också med akupunktur.
- Mikael bad även om enskild terapi, eftersom han visste att det inte skulle hjälpa honom att gå i grupp. Gång på gång vädjade både han och jag om att få professionell behandling men inget hände.
När hösten kom hade Mikael fortfarande inte fått någon hjälp. Till sin mamma sa han "om livet ska vara så här jobbigt, vad finns det då för mening att leva?".
- Jag kände mig helt maktlös och fick hela ansvaret för att hjälpa Mikael. Men jag är ju ingen expert. Mikael var påläst och hade sjukdomsinsikt. Han kämpade och ville verkligen inte må så här dåligt.
Verksamhetschefen inom öppenvårdens psykiatri har läst Mikaels journal och erkänt två grava misstag i vården av Mikael. Det första var att Mikael aldrig blev inlagd efter sitt första suicidförsök och att han bara skickades hem. Det andra var att han inte kom till gruppterapin. Det borde ha rapporterats att han inte deltog. Inga Lindblom har fått löfte om att ärendet ska anmälas till lex Maria och hon ska själv göra en egen anmälan.
Inga Lindblom tror inte att hennes son planerade att dö. Mikael skrev inget avskedsbrev. Han hade köpt en konsertbiljett till veckan därpå som han pratade mycket om. Han ville leva men fick ingen hjälp.
Hon är både arg och besviken över hur Mikael blev bemött och bristen på behandling. Om han fått vård hade det kunnat förhindra självmordet, det är hon övertygad om.
Nu tänker hon och övriga familjen att Mikaels vilja göra gott för andra ska leva vidare. De pengar som Inga Lindblom fått från försäljningen av Mikaels tillhörigheter ska gå till ett fadderbarn i Zambia. På så sätt lever Mikaels godhjärtade inställning till andra människor kvar.
Så jobbar vi med nyheter