– När Peter polisanmäldes fick han en advokat som berättade för honom vad som skulle hända. Han fick också träffa Mansjouren. Men ingen hörde av sig till mig. Jag blev bara kallad till rättegången. Det kan jag så här i efterhand tycka är konstigt, säger Therese.
Therese och ex-sambon heter egentligen något annat. Men av hänsyn till Therese barn har de påhittade namn i det här reportaget. När vi träffas har det gått två år sedan misshandeln ägde rum. Therese och Peter hade varit ute en lördag och kom hem sent på natten. Båda hade druckit en hel del, särskilt Peter.
– Han hade problem med spriten och blev som förbytt när han drack. Alkoholen har spelat stor roll i hans liv. Han är uppvuxen i en missbruksfamilj, har sett sin mamma bli slagen och har fått psykiska men efter en sådan barndom, säger hon och fortsätter:
– Vi skulle precis gå och lägga oss när vi började tjafsa. Jag visade svartsjuka, han blev arg och så var grälet igång. Till en början puttade han till mig. Sen kom slagen. Det var knytnävsslag i ansiktet och över hela kroppen och pågick i över en timme.
Therese tar ett djupt andetag och blir allvarlig. Hon ger annars intryck av att vara en glad och utåtriktad person; hon är en kvinna i 20-årsåldern som det är lätt att få kontakt med.
– Jag har gått vidare och känner mig starkare efter allt detta, säger hon.
Men då, precis när det hänt, var hennes liv slaget i spillror. Therese fick en chock när hon såg sig själv i spegeln. Ansiktet var igensvullet, hon hade blåmärken runt ögonen och var blåslagen över hela kroppen.
Två dagar efter misshandeln undersökte en kvinnlig läkare Therese. Hon dokumenterade med bilder som senare visades upp under rättegången.
– Jag mådde jättedåligt, jag hade inget självförtroende och det var ju inte så att jag var företagsam och ringde Kvinnojouren eller något annat ställe för att få hjälp.
Peter dömdes för misshandeln och fick välja om han ville delta i behandlingsprogrammet IDAP för män som misshandlar och som Kriminalvården arrangerar. Alternativet hade varit fängelse för Peters del, tror Therese.
– Under rättegången fick även jag frågan om behandling skulle passa Peter. Då levde vi fortfarande ihop och jag vet ju hur han är när han är nykter och sig själv. Då är han snäll, så jag tänkte att det finns hopp. Fängelse skulle inte hjälpa honom ett dugg, berättar Therese.
I samband med att Peters samtalsgrupp startade, fick Therese en partnerstödjare. Det blev Mari, som intervjuas i artikeln intill.
– Jag trodde först att hon skulle tycka att jag var knäpp som fortfarande var ihop med Peter. Men hon var inte ett dugg dömande. Hon peppade mig och gav mig information om hur Peter skötte sig i samtalsgruppen.
Tack vare partnerstödjaren fick Therese chansen att vara delaktig i Peters behandling. Partnerstödjaren var en informationslänk mellan henne och Peter. Däremot ställer hon sig frågande till männens behandling. Hon fick uppfattningen att samtliga män hade missbruksproblem men ingen behövde lämna urinprov.
– Behandlingen var ju deras straff och därför tycker jag att det borde vara som i fängelset, nolltolerans mot sprit och narkotika, säger Therese.
Ett syfte med att ha partnerstödjare är också att kvinnan ska känna trygghet. Men Therese är tveksam till om hon känt sig säkrare i förhållandet. När de fortfarande var ihop, fick Peter ett ”återfall”, han drack och slog Therese.
– Det som är oroande är att man samlar ihop ett gäng karlar som inte ångrar att de slagit sin kvinna. Peter var den enda som visade dåligt samvete, resten skyllde på sin partner. Jag vet inte om behandlingen kan hjälpa alla män men jag är ändå glad att Peter gjorde framsteg. Han tyckte att det var bra att han blev polisanmäld och han förstod själv att han behövde hjälp, säger Therese och fortsätter:
– För andra kvinnor, vars män har besöksförbud eller som saknar en dialog med sin partner, kan det också vara en trygghet att få veta att mannen verkligen fullföljer sin behandling, menar Therese.
I dag är Therese och Peter goda vänner. Men de är inte längre ihop. Therese beskriver deras nuvarande relation som nära och mer sund och inte lika destruktiv som tidigare. På grund av allt som hänt har de mognat och lärt sig kommunicera bättre. Men hon vill inte leva med en presumtiv kvinnomisshandlare.
– I början var jag blåögd och trodde att han aldrig skulle slå mig igen. Omgivningen sa ”jo, det kommer han visst det. Det kommer hända igen”. I dag har jag fått mer skinn på näsan och vet hur jag vill bli behandlad och vad jag aldrig kan acceptera, säger Therese.