Gråten väller fram och händerna griper tag om kudden. Mascaran kletar. Mamma sitter på sängkanten, stryker mig över ryggen och säger: "men gumman, du är ju inte ensam?” Men det spelar ingen roll. Så stor är rädslan för att inte passa in, att inte vara så perfekt som man ska vara, att det gör detsamma om världens alla mammor kramar om mig. Längst inne i mig finns ändå ett hålrum dit ingen når. Där jag alltid är ensam.
Nu har det gått mer än tio år sedan jag sjutton år gammal låg på sängen och inte ville resa mig igen. Sedan tiden då jag planerade upp varje kväll i flera veckor i förväg för att inte behöva ställas inför flera timmar utan sällskap. Då jag i flera års tid hade mängder av ytliga kontakter och sysselsatte mig från tidig morgon till sen kväll.
Nu för tiden trivs jag bra i mitt eget sällskap, och kan tycka det är skönt med en kväll alldeles för mig själv. Jag har till och med börjat uppskatta att resa på egen hand och kan till och med säga nej till kompisar, bara för att jag just då hellre är för mig själv.
Men tankarna kring ensamhet har funnits där sedan tonårstiden. Varför är en del människor så rädda för den? Och varför trivs andra så bra med den? Jag bestämde mig för att dyka djupare in i mina funderingar, och gav mig ut och att träffa människor som alla har upplevt ensamhet på olika sätt. Dessa möten kommer så småningom att resultera i en reportagebok, och delar av materialet publiceras nu här i Leva, i en artikelserie på tre delar.