Orättvisor har alltid väckt starka känslor hos Elisabeth Axberg. Oavsett ämne. När hon som yngre fick reda på hur lite pengar hennes morbror tjänade som mjölkbonde skrev hon en insändare till Expressen och krävde bättre betalt. När hon blev varse om hur djur utsattes för plågsamma tester i kommersiella syften gick hon runt och samlade in namnunderskrifter för att få stopp på djurplågeri.
– När jag ser något som inte är rätt måste jag agera. Jag kan inte bara sitta och titta på, säger hon.
Sedan slutet av 1990-talet är det framför allt en fråga som engagerat Elisabeth Axberg – att hjälpa personer med neuropsykiatriska diagnoser att föra sin talan. Allt började när hennes son fick diagnosen adhad.
– Det här var alltså för nästan 20 år sedan och då var kunskapen generellt sett låg i skolan om adhd, vilket gjorde att det fungerade väldigt dåligt för min son. En del personal kunde tvinga honom att vara på ett visst sätt utan att utgå från hans förutsättningar, säger hon.
Frustrerad skrev Elisabeth Axberg till diverse chefer inom Uppsala kommun för att få hjälp, men hon säger att hon snart märkte att man som ensam förälder inte har mycket att säga till om. Men så fick hon nys om Attention – en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Elisabeth Axberg blev medlem.
– När man är del av en förening har man mycket större möjligheter att påverka, säger hon.
Engagemanget, som började med hennes sons situation, övergick snart till att hjälpa alla hon kunde som var i behov av stöd. Ett av många exempel var härom året när köerna till neuropsykiatrin vid Akademiska sjukhuset i Uppsala var flera år långa. Många av Attentions medlemmar hörde av sig till Elisabeth – oroliga och förtvivlade över situationen. Hon satte genast i gång att kontakta såväl sjukhuspersonal som politiker. Hon pratade och tjatade och till slut hade hon och hennes kollegor i föreningen fått Akademiska sjukhuset att genomföra en utredning av situationen som svart på vitt visade hur illa läget var. Det i sin tur ledde till att medierna uppmärksammade situationen och sjukhuset tog fram en handlingsplan.
– Det som motiverar mig att fortsätta engagera mig och sitta uppe till sent på kvällarna är att jag tycker att det är så roligt att bygga relationer, få förtroende och se hur det leder fram till faktiska beslut för förändringar.
Elisabeth Axberg har kallats för en eldsjäl av många genom åren. Men varje gång det sker är hon noga med att poängtera att inga förändringar sker genom en ensam människa.
– Det här hade inte gått utan de andra som sitter i Attentions styrelse. Jag hade inte kunnat vara en eldsjäl på egen hand.