Den 6 november 2020 var det fem år sedan Björn dog.
– Då trodde vi att vi hade fått honom drogfri, säger Elisabet Greek om sin son Björn när han gick i högstadiet.
Hon står under ett paraply på Hammarby kyrkogård. Här ligger hennes son begravd.
– Förut brukade jag titta på stjärnorna och låtsas att det var jag som tände dem. Nu tänker jag att det är Björn som gör det som en hälsning till mig. Det är tröstrikt att tänka så, säger Elisabet.
Björn blev bara 20 år.
Han var 13 år när han rökte hasch för första gången. Sommaren efter att Björn slutat sjuan skiljde sig Elisabet och Björns pappa. Familjen hade flyttat till Hudiksvall ett år tidigare men nu valde Björn att flytta med sin pappa tillbaka till Uppsala och började gå i skolan där. Han fortsatte ta droger, men ingen visste något förrän han själv berättade det. Socialtjänsten och vården kopplades in för att hjälpa honom.
– Björn sa till sin socialsekreterare att han hade en bra relation med sin mamma. Det värmde att få höra det, berättar Elisabet.
Björn var dock duktig på att dölja sitt missbruk och beroende, så Elisabet visste att Björn fortfarande höll på med droger när han började gymnasiet.
Elisabet träffade Björn regelbundet under gymnasietiden, men var inte en del av hans vardag. Det gick bra för Björn i skolan, han verkade äntligen ha blommat ut. Hos Elisabet fanns ändå en oro. Hon trodde att Björn hade slutat med drogerna, men oroade sig för vad som skulle hända om trenden slutade peka uppåt, om motgångarna kom.
– Förr eller senare kommer livet och sparkar en i huvudet. Det ingår lite. Och vad gör han då, berättar Elisabet.
I gymnasiet träffade Björn Jesper Jensen, som att bli en av Björns bästa vänner.
– Vi hade väldigt roligt ihop, han var väldigt lätt att prata med. Men det var aldrig några krav på den andra att säga någonting, vi kunde sitta tysta och bara vara. Det var den känslan jag hade i alla fall och jag tror att han kände likadant, säger Jesper.
Jesper Jensen var med när Björns urna lades ned i jorden.
***
Efter gymnasiet kom dock bakslaget. I augusti tog Björn en överdos. För Elisabet besannades oron: Björn tog droger – och han mådde mycket dåligt.
– Först var det mycket oro och ångest. Sedan förtvivlan, att mitt barn inte mår bra, säger hon.
På våren 2015 började Björn få mediciner mot ångest, depression och psykos. Hans dagar gick ut på att överleva. Även om medicinerna hjälpte fanns sjukdomen där som en konstant motvikt.
– Han försökte verkligen hålla sig drogfri, säger Elisabet.
Under sommaren hade Björn hittat ett nytt boende och han hade varit nykter i flera månader.
– Det kändes verkligen som att den jobbiga perioden var över, säger Jesper.
Men allt hade inte varit bra. Han var djupt deprimerad och tog höga doser av sina mediciner. Sent på kvällen torsdagen den 5 november, tog han en för hög dos. Han dog lite efter midnatt.
Björn hade varit nykter i sex månader när han några veckor innan hans död fick ett återfall.
Det kom som en chock för Jesper, bara så där var hans bästa vän borta.
– Vi chattade samma kväll som han dog. Plötsligt fanns han inte där längre, säger Jesper.
Elisabet var på jobbet när hon fick veta. Det var hennes pappa som ringde och berättade. Hon minns att hon varken skrek eller grät. Det var bara tomhet.
– Jag blev fullständigt nollställd. Jag kommer ihåg att jag inte visste hur jag skulle göra för att lägga på samtalet, jag bara stod och tittade på telefonen. Sedan sa jag till min chef: ”Kan du lägga på? Jag vet inte hur man gör för min son är död.”
***
Vi träffas vid Björns grav. Elisabet brukar åka dit varannan månad.
På kyrkogården tänder Elisabet ett ljus som hon ställer vid Björns gravsten.
– Jag upplever det som att jag har två liv. Ett liv före och ett efter Björns död, säger hon.
Hon känner ingen skuld för det som hänt. Det har hjälpt henne i sorgeprocessen.
– Jag har rannsakat mig själv hårt, men jag kan inte hitta något jag kunde gjort annorlunda.
Den första tiden var den svåraste. Hon kände varken hunger eller törst de första månaderna, varje dag fick hon tvinga sig själv att gå upp på morgonen. Samtidigt var hon tvungen att vara förälder till Björns två småsyskon.
– De hade förlorat en älskad storebror. Det var jätteviktigt att finnas där för dem, att se till att de var okej. Det gick bra, men var svårt, berättar hon.
Elisabet har inte kunnat gå vidare. Hon beskriver det som att hon levde ett liv innan Björn dog och ett helt nytt liv efter att han dött.
De pratar fortfarande om Björn. Han är en viktig del av familjen, det kommer han alltid att vara.
– Det är smärtsamt att det inte blir några nya minnen av honom. Det kommer aldrig bli några nya fotografier eller filmer. Man kan inte planera något med Björn för han kommer inte vara där. Så kommer det alltid att vara.