Som frilansjournalist kan man hamna i de märkligaste situationer. Man kan också tvingas vara med på bild när man befinner sig i dem.
Häromveckan tog jobbet mig med till Uppsalas nattliv, en extremt ovanlig händelse för mig, vars fredagskvällsnöje oftast sträcker sig till en whisky och några avsnitt Mad Men. Men nu var vi ute och allt skulle förevigas: discobowling, biljardspel, flipperspel.
Jag tvingades se Uppsalas nattliv i vitögat, och det var ingen vacker syn för någon som inte är van längre. Jag vet inte om staden har förändrats eller jag. Troligtvis är det väl jag. Trots mina 32 år kände jag mig mest hemma på det av en annan kollega kallade Jurassic Parc, Le Parc.
Hur som helst, det värsta och det bästa med kvällen hände vid midnatt, och var det jag förträngt in i det sista: karaoke.
Karaoke är min värsta mardröm. Jag har ALDRIG sjungit karaoke ensam offentligt, inte ens Singstar hemma i vardagsrummet. Så när vi klev in på det alpstugeliknande stället Etage kändes det som att allt blod rann ner i fötterna. Sjunga. Här. Nej.
”Ska jag fota dig när du sitter här med huvudet i händerna istället?”, undrar fotografen bekymrat.
Det verkar vara ett bra alternativ.
Vid mikrofonen står en man och sjunger ”Växeln hallå hallå”. Efteråt får han entusiastiska applåder. En stor grupp kvinnor i 25-65-årsåldern sjunger en Ronny och Raggelåt. Jag lyfter blicken från mina händer. Jag ser inte en enda människa som ser ut att skratta ut någon annan. Alla är genuint glada och välviligt inställda till varandra.
”Men du, om du får sjunga med någon annan då?” undrar fotografen.
Snart står vi i ett litet gäng snälla karaokesångare som peppar och försvarar mig. Klart att jag ska sjunga med dem! De ska rädda mig från mig rädsla, frälsa mig in i karaokevärlden.
Och innan jag vet ordet av står jag där och tar i för full hals. ”Islands in the stream” med Dolly Parton är låten och ingen av oss kan en enda strof utom refrängen. Vi tar i från tårna.
Efteråt är applåderna kanske inte särskilt entusiastiska, men i alla fall bekräftande. Jag går som på moln. Jag gjorde det! Jag är en vanlig människa! Mina nya vänner kramar om mig.
”Nu ska vi sjunga en spansk visa, jag har redan anmält oss!” säger en av tjejerna.
Då går jag hem. Ska man sjunga ska man sluta med flaggan i topp. Det blir inte bättre än Dolly Parton.
Tack för gästspelet, nattlivet.