"Jag gillar Bullet!"

Hennes första upplevelse av Sverige är en stor klump av besvikelse. Plastgolvet är slitet, baskethallen rymmer på sin höjd ett par hundra åskådare och utomhus är det ett enda mörker. Det var inte precis så här hon hade tänkt sig livet som basketproffs.

Christy Bacon ler lite snett när hon tänker tillbaka på den där tiden i december 2002, då hon precis flyttat till Umeå från USA.
– Jag var van vid basketplaner med parkettgolv man kunde spegla sig i och arenor som tog 15 000 åskådare. Jag var inte alls förberedd på standarden här, utan tänkte nog att proffslivet skulle vara lite ... well, lyxigare.
– I got homesick, konstaterar hon.

Engelska är fortfarande det språk Christy Bacon helst pratar. Hon förstår i princip allt på svenska och slänger själv in något svenskt ord då och då när engelskans alternativ sviktar. She doesn’t really like to fika, till exempel. And sometimes she has a lot of träningsvärk.

Christy Bacon har bott i Sverige i elva år nu, men i Uppsala är hon ny. Basketproffskarriären gick från Umeå via Luleå till Solna, där hon under sina sex år tog två SM-guld. Och nu är det alltså i Salléns rödvita tröja som en av ligans bästa försvarsspelare ska hålla rent under korgen för att kanske leda Sallén till första SM-guldet.
–  Jag gillar verkligen klubben och mina lagkamrater här, vi har otroligt kul ihop. Och jag kan ärligt säga att Uppsala är det ställe jag trivts bäst på. I love Uppsala, den här blandningen mellan gammalt och nytt. Jag längtar verkligen efter att få uppleva sommaren här och ha ett socialt liv efter basketsäsongens slut.

Det var i juli i fjol som hon skrev kontrakt med Sallén och flyttade från Solna till den här tvåan på fjärde våningen där Luthagsesplanadens brus letar sig in och dvärgpudeln Kobe glatt skäller när vi plingar på. En adventsstjärna på fot är tänd i fönstret.
– Haha, den kommer att få stå kvar där hela året. Den är så fin, it’s not a christmas thing if you ask me.

En liten dos lyx erbjuder ändå proffs­livet: Christy slapp leta tredjehands-lägenheter på Blocket eller punga ut med en smärre förmögenhet för att få tak över huvudet. Lägenheten tillhör Sallén basket och så länge hon spelar för laget får hon låna den.

Lagkamraten och nära vännen Katarina Andersson är på besök. De är bägge klädda i träningsoveraller, nyss hitkomna efter skotträning på Rosendal. Snart ska de i väg på nästa träningspass. Katarina sätter på Kobe ett koppel och går ut.
– Vi umgås väldigt mycket. Katarina är min familj här i Sverige, säger Christy.

Christy Bacon sitter tillbakalutad i den mörka soffan. Hon tänker ofta till en stund innan hon svarar och verkar vara rätt så – som hon själv uttrycker det – laid back.

Men bakom den där lugna fasaden döljer sig hennes alter ego: Bullet. Den hårdföra gladiatorn som med sina 181 centimeter, 77 kilo, svarta blick och kompromisslösa attityd är de kvinnliga utmanarnas största skräck i TV 4:s program Gladiatorerna. Få klår henne. Men Bullets aggressivitet är inte spelad.
– Den finns inne i mig. Jag är likadan på basketplanen som i Gladiatorerna, jag är extremt tävlingsinriktad. I hate to lose. Men den ilska jag kan känna på planen och under gladiatortävlingarna är som bortblåst när det är över.

I själva verket bygger alla gladiatorernas personligheter på drag som personen bakom har, berättar hon.
– Man kan inte riktigt separera oss från våra karaktärer. Som Pansar, när han blir lite galen och kastar folk i poolen. Det är inte bara spelat, utan en del av honom. Så länge det är bra tv får vi tolka våra karaktärer hur vi vill. Och jag gillar min karaktär!

Ni gladiatorer, har ni lärt känna varandra bra?
– Ja absolut, man träffas ju så intensivt under inspelningarna. Athena, som egentligen heter Magdalena Kowalczyk, har blivit en av mina närmaste vänner.

Själv brukade Christy Bacon följa amerikanska Gladiators när hon bodde i USA. Och alltid heja på utmanarna – skulle hon vara med i serien var det som utmanare, inte gladiator. Men så tipsades hon om uttagningarna till det svenska programmet, och på lördag drar tredje säsongen med Bullet som en av gladiatorerna i gång. Det tittarna hittills inte har fått se hos Bullet är Christys mer humoristiska och lekfulla sidor. Men de dragen kommer man att få skymta nu under tredje säsongen, säger hon.
– Jag kan inte avslöja hur, men jag kan säga att vi har roligare mellan tävlingsmomenten. Och kanske har jag en bil ... haha, mer säger jag inte.

På de vita hyllorna i vardagsrummet står inramade fotografier av Christys familj i USA: hennes mamma och tvillingsyster Carrie. Carrie, som ser precis ut som Christy men med lugg, har i USA blivit känd som ”the Baconater” inom bodybuilding. Systrarna har videosamtal via mobilen nästan varje kväll.
–  Vi står varandra extremt nära och jag saknar henne mycket. Men nu har vi varit ifrån varandra så länge att man vant sig.

Christy berättar om en fattig uppväxt. Mamman tvingades ha två jobb för att försörja sig och sina döttrar. Familjen bodde några år i en trailer park, ett område med flyttbara hus, det mesta de hade var begagnat och systrarna gjorde sina egna leksaker. Men det var ingen dålig uppväxt, säger Christy.
– Jag lärde mig mycket, till exempel är jag inte det minsta materialistisk. Jag och min syster fick lära oss att klara oss själva. Och mamma sa hela tiden hur viktigt det var att vara självständig och gå sina egna vägar.

Men nu var det längesedan hon träffade mamman, som aldrig hälsat på i Sverige. Ett mejl någon enstaka gång är allt.
– Det har hänt en del saker mellan mig och min mamma som gör att vi inte har en nära relation i dag. Det är jag verkligen ledsen över, för vi var så nära när jag växte upp. Jag hoppas att vi hittar tillbaka dit en dag.

Så länge basketsäsongen är igång styr den större delen av Christys tillvaro. Och när hon inte tränar själv är hon personlig tränare åt andra. Än så länge bara i Stockholm, men när basketsäsongen är slut i mitten av april tänker starta upp sitt företag också här i Uppsala.

Annars har just planering aldrig varit hennes starka sida. Gärna familj och barn en dag, men det måste ju hända de allra närmaste åren i så fall konstaterar hon.

Den där första klumpen av besvikelse över det nya hemlandet har för länge sedan förbytts till en beundran.
– I love Sweden, you take care of people here. Föräldraledigheten, fem veckors semester ... ni är så öppensinnade och toleranta mot olikheter och ni dömer inte folk efter utseende på samma sätt som jag upplever att man gör i USA.

Betyder det att du blir kvar här?
– I would love to stay here. Min enda tvekan ... den handlar om min syster. Att hon inte är här. Jag vet inte om jag kan leva hela livet så långt borta från henne.

Fotnot: Artikeln publicerades i UNT:s papperstidning och i E-tidningen den 9/3-14.