I dag mår Monica Swensson väldigt bra. ”Det finns så mycket roligt att göra och upptäcka i livet. Olivers död har tvingat mig att hitta andra förhållningssätt för att må bättre. Han gav mig det, om han nu nödvändigtvis måste dö.”
Den stora magen är kletig av ultraljudsgelé. Monica Swensson ligger på en undersökningsbrits på Akademiska sjukhusets förlossningsavdelning.
Det är den 21 juli 1999 och om fem veckor är Monicas och maken Connys första barn beräknat att komma. Papperet som lagts ut under henne prasslar lite. I övrigt är det tyst i rummet medan läkaren med en koncentrerad min undersöker bebisen med ultraljud.
Monica är rädd. Varför har hennes bebis varit så lugn de senaste dagarna? Och varför tar undersökningen sådan tid?
– Så stannar läkaren ultraljudsbilden. Hon visade de olika kroppsdelarna, sa att "här ser vi huvudet, här är ryggraden ... Och här ser du hjärtat. Det slår inte."
Det har gått 23 år sedan tragedin som kommit att prägla resten av Monicas och Connys liv. Vi träffas i deras ljusa vindslägenhet i Slavsta i Uppsala, med stora fönster åt syd.
Mellan oss på köksbordet ligger en trave exemplar av Monicas nyutkomna bok "Mamma till en ängel". Det är en roman som handlar om Nea och John vars första barn dör i magen i åttonde månaden. Historien är i princip identisk med Monicas och Connys berättelse om att förlora ett barn i magen, och om livet efter det.
– Jag har velat skriva om det här under alla dessa år. Till slut insåg jag att jag behövde sluta fundera och ta itu med det. En självbiografi kändes för svårt, så jag bestämde mig för en roman i tredje person så att jag har lite spelrum för detaljerna.
Monicas nyutkomna bok "Mamma till en ängel" är en roman, men är till stora delar identisk med hennes och Connys berättelse.
Monica tycker att det pratas alldeles för lite om barn som dör i magen. Själv hade hon aldrig hört talas om att ett foster kunde dö så sent i graviditeten, trots att 400 barn dör innan eller under förlossningen varje år i Sverige.
Så den där dagen för 23 år sedan är hon och Conny i både sorg och chock. De tänker att de är den första som är med om det här.
– Sedan frågade personalen om jag ville föda ut barnet samma dag eller vänta någon dag. Jag tänkte "va, ska jag föda ett dött barn?" Men väldigt snabbt kände jag att jag ska bli mamma till det här barnet, vare sig det lever eller inte, och att jag ville föda fram det.
Dagen därpå sätts förlossningen igång. Under de 36 timmar som den pågår har Monica en liten förhoppning om att läkarna ska ha haft fel. Att barnet ska skrika när det föds. Men det är tyst i rummet efter den sista krystvärken. Och Monica som vet att hon ska få upp barnet på bröstet blir livrädd.
– Jag blundar och säger nej nej nej. Men så känner jag tyngden på bröstet när sköterskan lägger honom på mig, och jag hör Conny säga "vad fin han är". Då vågar jag titta.
På sjukhuset tog Monica och Conny många fotografier av Oliver. Man gjorde också avtryck av hans små fötter och händer.
Monica ler och blundar när hon minns den lilla pojken, som de gav namnet Oliver.
– Mörkt hår, röda läppar, en rund liten näsa. Varm och mjuk, precis som vilket barn som helst. Bara det att han var alldeles stilla.
Monica och Conny får ett rum på BB där de får ha kvar Oliver hos sig ett tag. Personalen kommer in med en bricka med smörgåsar, svensk flagga och en blå servett.
– Vi var glada då över hur otroligt fin bebis vi fått. Vi tvättade honom och satte på en liten pyjamas. Vi sjöng, berättade vilka vi var och om hans mormor och farmor.
– Vi fick ha honom hela natten. Men sedan när jag vaknade på morgonen kom sorgen som en stor våg. Jag insåg att han inte kommer att vakna och att vi inte fick ta med honom hem, utan att vi måste lämna honom på sjukhuset.
Monica och Conny Swensson tog många bilder på Oliver på sjukhuset, några av dem har de ramat in hemma i lägenheten i Slavsta i Uppsala. I dag är de väldigt tacksamma för den tid de fick med honom i rummet på BB på Akademiska sjukhuset.
Monica minns bara delar av halvåret som följde. Hur de kom hem till tomheten i trean i Årsta, där bebisens rum med myshörnan och vaggan som Conny snickrat stod klart. Den pyttelilla kistan på begravningen. De inramade bilderna på Oliver på begravningskaffet, så att alla skulle få se hur söt han var. Graven på Vaksala kyrkogård, dit de tog sig två gånger om dagen. Obduktionen som inte hittade något fel, utan visade att det troligaste var att Oliver dött i plötslig spädbarnsdöd i magen.
Monica som ända sedan hon var liten längtat efter att bli mamma bestämde sig för att aldrig mer skaffa barn. När drygt ett halvår gått, i början av år 2000, gick hon till gynekologen för att få preventivmedel. Hon ville också ta reda på varför hon inte fått sin mens tillbaka.
– Gynekologen konstaterade: du är ju med barn. Conny var jätteglad men jag fick panik. Men ganska snabbt kände jag att det är nu eller aldrig. Det var en otrolig gåva att inte behöva ta ett aktivt beslut, att det bara blev.
Graviditeten blev tuff mentalt. Men till slut kom Linn. Ljuvlig, såklart, och enligt Monica den som tvingade tillbaka henne till livet igen. Men med Linn kom även nästa flod av oro.
– Jag och Conny sov i skift så att någon alltid kunde se att hon andades. Tills Conny efter ett några veckor sa att vi inte kunde ha det så längre.
Det sägs ibland att de som väntar barn inte ska köpa kläder och saker för tidigt. Men Monica Swensson tycker tvärtom. ”De saker vi köpte åt Oliver är bland det värdefullaste vi har.”
Tre och ett halvt år senare kom även Rasmus. Linn och Rasmus gick inte i förskola, utan Monica var hemma i elva år totalt. Det hade hon nog varit även om Oliver inte dött, säger hon, men hon är tacksam för att hon varit så mycket med dem.
De har blivit betydligt mer beskyddade än andra barn, konstaterar Monica och skakar skrattande på huvudet åt sig själv. I dag är Linn och Rasmus 21 och 18, men Monica kan ändå säga åt dem att se sig för när de ska över gatan.
– Men de vet ju varför. Linn fick något spel på mig när hon var 10 och det var något hon inte fick göra. "Det är väl bara för att Oliver är död" skrek hon. Och det är väl kanske sant. Men i dag är det ändå på en rimlig nivå, hoppas jag.
Monica har tatuerat sina tre barns namn på sin underarm. Den 23 juli varje år firar familjen Olivers födelsedag. De gör något som de tror att han skulle gillat i den ålder han varit om han fått leva.
På sin högra arm har Monica tatuerat in alla tre barnens namn. På väggen i vardagsrummet, ovanför bebisbilder av Linn och Rasmus, hänger ett inramat foto av Oliver som togs på sjukhuset.
Den 23 juli varje år firar familjen hans födelsedag. De gör något som de tror att han skulle gillat i den ålder han varit om han fått leva. Nu sist, när Oliver skulle fyllt 22, paddlade de kanot i Fjällnora.
Monica fick aldrig veta vem Oliver var. Så vad sörjer hon mest? Hon funderar en stund.
– Att vi inte fick leva tillsammans. Att vi inte fick lära känna honom. Och naturligtvis att han inte fick ha sitt liv.
Hon har försökt bilda sig en uppfattning om vem Oliver var, eller kunnat bli, utifrån hur han var i magen. Eftersom han var betydligt livligare än Linn och Rasmus tänker hon sig en busig fotbollskille.
Monica låter tårarna rinna utan att torka bort dem.
– Men sedan ... jag försöker också tänka att han dog för att besparas från något betydligt värre. Nu fick han dö i min mage, trygg och lycklig. Så tänker jag för att orka.
Monica började skriva på boken ”Mamma till en ängel” i september 2019. Det blev jobbigare än hon tänkt sig. ”Jag tänkte att jag ju bearbetat hans död så mycket. Men nu var jag tvungen att plocka fram varje situation och känsla igen. Ofta orkade jag bara skriva en halvtimme i stöten. Samtidigt var det lite härligt att få ha den stunden och gå tillbaka.”
Det tog flera år efter Olivers död innan hon kände att hon kunde vara glad utan skuld. Och var hon ledsen fick hon skuldkänslor mot Linn, som ju ändå var där.
En del vänner försvann ur deras liv under den perioden. Monica kan förstå det.
– Det är jobbigt att gå in i en sådan familj, den energin är inte lättandad. Jag försöker ta upp det i boken. Jag hoppas att boken förutom att vara en gripande berättelse kan stötta den som är drabbad men också ge en del svar till anhöriga.
En eller två gånger i månaden går hon till Olivers grav. Häromveckan, när boken precis kommit från tryck och ekarna på Vaksala kyrkogård slagit ut, sa hon till Oliver: "Vi gjorde det!".