"Jag drogs till utanförskap"
Josefin berättar om varför hon gick med i den nazistiska rörelsen. I dag har hon lämnat det livet bakom sig.
Josefin ägnade fyra år av sitt liv åt den nazistiska rörelsen. (Personen på bilden har inget med artikeln att göra.)
Foto:
Hennes inträde i vit maktrörelsen skedde knappast av en slump. Hon hade läst på och skaffat sig information om rasbiologi, började skriva rasistiska inlägg på nätet och kände att det här var något för henne.
- Redan när jag var 12, 13 år kände jag en fascination för allt som var farligt. Jag sökte spänning och drogs till utanförskapsmiljöer som maffian och kriminella mc-gäng. En sommar umgicks jag med narkomaner bara för att det kändes häftigt och annorlunda, berättar Josefin.
- När jag var 16 träffade jag några skinnskallar som hade samma världsuppfattning som jag. Vi blev kompisar för att vi tyckte likadant. Och här fanns plötsligt människor som tog mig på allvar, som brydde sig om vad jag tyckte.
Josefin, som i dag hunnit fylla 24, jobbar i dag för Fryshuset och Exit, som hjälper avhoppare ur högerextrema rörelser att komma tillbaka till ett vanligt liv igen. Hon har själv fått hjälp av Exit. Men samhällets stöd i övrigt är dåligt, tycker hon.
- Folk tänker "en gång nazist, alltid nazist". Och som tjej och avhoppare blir man inte riktigt tagen på allvar. Många tänker att man är ett lättlurat pucko.
Josefin berättar att hon växte upp i en trasig och splittrad familj med missbruk och frånvarande föräldrar som inte orkade bry sig.
- När jag var liten var jag tillbakadragen och ville alltid vara till lags. I tonåren blev jag tvärtom. Jag var bara obehaglig och tvärarg på allt och alla. Mina föräldrar visste nog vad jag höll på med. Men de blundade och trodde att det skulle gå över. När jag var som mest aktiv gick det inte att undgå. Men då var det redan försent. Jag blev utslängd hemifrån, bröt kontakten med min familj och flyttade ihop med min kille, som också var nynazist.
Josefin ägnade sig åt att skriva debattartiklar, dela ut flygblad och gå med i nynazistiska demonstrationståg. Hon gick på vit maktkonserter, festade och umgicks med andra högerextremister. Till slut tillbringade hon all sin vakna tid med att kämpa för den vita rasens överlevnad.
- Alla andra var fiender som skulle bekämpas med våld. Invandrare var en fara för den ariska rasens överlevnad. Det var helt absurt.
Under en period bodde hon hos sin syster, som har barn ihop med en man från Kurdistan. Hon tyckte att deras barn var de finaste på jorden.
- Men så kunde jag gå ut på kvällen och hata alla invandrare för att jag tyckte de var så äckliga. Jag vet, det låter helt sjukt. Men just då reflekterade jag inte över hur knäppt det var.
Josefin berättar också att hon snabbt underkastade sig nazismens könsmaktsordning. Hon trodde på idén att kvinnor ska stanna hemma och ta hand om barnen.
- Som tjej känner man sig speciell början. Men allt är uppbyggd kring en falsk marknadsföring. Väl inne i gemenskapen känner man sig alltid mindre värd än killarna. Och det är inte så att tjejer håller ihop. De flesta som går med har haft svårt att umgås med andra tjejer, de känner sig mer hemma i ett grabbigt gäng. Och det finns faktiskt tjejer som attraheras av våld.
Vändpunkten kom när hon greps av polis och hamnade i häktet i en månad med stränga restriktioner. Hon blev dömd till skyddstillsyn och ett högt skadestånd. Registreringen i brottsregistret vittnar om att hon varit nazist.
- Tiden i häktet var tillräckligt för att jag skulle hinna tänka igenom vad jag gjort. Jag satt där helt ensam med mina tankar. Sen var det en fängelsepräst som jag fick prata med och som lät mig lyfta fram det som var fel utan att döma mig som person.
När rättegången var över hade Elins alla nazistkompisar vänt henne ryggen.
- Grejen var annars att vi inom rörelsen alltid ställer upp för varandra. När det kom till kritan stämde ingenting av detta. De ville inte ha med mig att göra. Det blev en ögonöppnare och jag insåg i vilken miljö jag levt i.
Josefin ägnade fyra år av sitt liv åt rörelsen. Hon var 20 när hon hoppade av och anser att hon missade en normal uppväxt. Det är stor skillnad på vad hon trodde då och vad hon vet i dag. Men fortfarande kan det kännas svårt att tänka på den här tiden eftersom hon varit med om så många obehagliga saker.
Fotnot: Josefin heter egentligen något annat.
Så jobbar vi med nyheter