Jag minns chocken första gången jag mötte tiggande människor. Året var 1995 och platsen var den sydfranska staden Montpellier, dit jag precis kommit för att plugga ett år. Jag var förfärad. Människor som måste tigga, i ett i övrigt hyfsat välmående samhälle till stora delar likt det svenska! De satt med jämna mellanrum mellan hundbajs och fimpar på de smala trottoarerna, och under den första tiden brukade jag se till att alltid ha ett gäng mynt redo att lägga i de utsträckta muggarna (mina kavata försök att ge baguetter var inte lika populära). De franska studenterna skrattade lite överseende åt mig.
Men det hände något med mig. Efter några månader såg jag dem inte alls lika tydligt. Männen med muggarna – för det var oftast män, vanligen fransmän – blev en del av staden som jag vande mig vid. Och jag blev allt mindre generös med mina mynt.
Att det skulle se likadant ut på svenska gator knappt 20 år senare hade nog få kunnat gissa. Men en dag för några år sedan stod plötsligt en kvinna på knä utanför ingången till S:t Pergallerian med en pappersmugg och en handskriven skylt med bön om hjälp till barnen därhemma. På torget utanför en man med lika bedjande ögon. I dag sitter människor utanför affärer i nästan hela Uppsala. Det som många kanske först tänkte var en akut situation har blivit en del av stadsmiljön.
Den krassa sanningen om världen utanför välfärdsbubblan Sverige har hittat hit och jag famlar efter en strategi att hålla mig i. Ge eller inte ge? Och i så fall till vilka av alla de man möter? Hon som sitter utanför affären där jag brukar handla och så glatt säger hejhej och vinkar åt barnen kan jag inte låta bli att hjälpa. Om det nu kan kallas hjälp att ge pengar till en ung tjej som skulle kunna göra så mycket annat med sitt liv än att slösa bort det sittandes på en asfaltsplätt dag ut och dag in. Hjälper jag henne bara att stanna kvar i tiggeriet?
Diskussionen om vad samhället ska och bör göra – eller inte göra – har varit livlig. För vi är ju vana vid att myndigheter tar hand om fattigdomen. Men de utsträckta händerna tvingar också dig och mig personligen att ta ställning: ge eller inte? När du på väg in i affären egentligen kanske bara vill behöva tänka på vad du ska handla till middag. Eller så har du, precis som jag gjorde i Frankrike, delvis slutat se.
Ämnet berör och engagerar, och vi vill gärna veta vad du tycker! Under veckan kommer vi att ställa frågor till er läsare här på unt.se. Och vi börjar med frågan: Ger du pengar till tiggare?